Så här års när två tredjedelar av en kurs är genomförd, börjar man urskilja vilka elever som kommer att klara kursen och vilka betyg de ser ut att vara på väg mot. Dessvärre är det också nu som kursvarningarnar/F-varningarna börjar regna in. På många håll är de här varningarna fler än under tidigare år. En orsak till det är att nuvarande gymnasiets årskurs 2 och åk 3 snart har haft hälften av sin gymnasieutbildning på distans. Pandemin har pågått längre för årets elever än för dem som tog studenten 2020. Årets elever har i många fall gått miste om hur en lärares blick kan uppfatta när en elev inte riktigt följer med. Eleverna har i många fall gått miste om en liten knuff i rätt riktning, en knuff som en lärare kan ge när elever upplever frustration i inlärningsprocessen. Förutom en utbredd trötthet över distansundervisning, har årets elever dessutom gått miste om nationella prov och fått begränsade möjligheter att skriva högskoleprovet. Mot den bakgrunden framstår årets elever som en “förlorad generation”. Kommuner, huvudmän och skolledare borde därför ta sitt ansvar och fråga sig hur man kan möjliggöra bättre förutsättningar för årets elever.
foto från 2018: Katarina Grip Höök
Eleverna skriver inte nationella prov i år, vilket har bidragit till att många lärare istället sätter in NP-liknande prov i slutet av kursen för att säkra ett bedömningsunderlag. Skolverket förordar nämligen att lärare antingen ska låta resultaten på nationella prov “väga extra tungt” eller ta hänsyn till bestående kunskaper och kunskaper som visas i slutet av kursen i deras Allmänna råd om betyg och betygsättning (2018).
Vår skolas provschema för maj månad börjar se tjockt ut. Parallellen till de examensprov som Sverige en gång valde att avskaffa känns plötsligt inte så avlägsen. Visst, våra elever behöver inte längre smyga ut bakvägen om de misslyckats eller kuggat, utan de får också stå där i studentmössor. Men kanske är de inte fullt lika stolta? Förmodligen kommer vi i år se färre som går ut med fullständiga betyg.
En del kanske invänder att måluppfyllelsen i många fall förbättrades förra året. Och ja, det är statistiskt sant. Andra vill ropa att distansundervisningen möjliggjorde fusk, vilket i sig kan leda till goda, dock tillfälliga resultat. Dilemmat är att årets årskullar haft distansundervisning så mycket längre än fjolårets studenter. Den studiero distansstudier kan ge för vissa elever, framstår kanske inte längre som det främsta flötet. För många elever blir distansundervisningen istället något som sänker motivationen.
Vilka alternativ står då egentligen till buds om man riskerar låga omdömen och betyg? Tidigare har ett hyfsat resultat på högskoleprovet varit en alternativ väg till vidare studier. Provet har varit särskilt bra att skriva när man nyligen läst matematik 2 eftersom provet numer består av stora delar frågor som hämtats från gymnasiets matematikkurser. Men dessa distansutbildade årskullar har fått färre chanser att göra högskoleprovet, än tidigare årskullar. Jag väntade 27 timmar på Högskoleverkets hemsida för att anmäla min 17-åriga son och jag befarar att icke distansarbetande föräldrar inte riktigt hade samma möjlighet att tålmodigt stå kvar i en kö där man tilldelats plats 40 371.
Därför vädjar jag till samtliga utbildningsanordnare att överväga följande åtgärder:
- Erbjud läxhjälp i alla ämnen, även på distans. På min skola har samtliga lärare minst två extrapass per ämne och vecka, där elever kan få både stöd och stimulans. Det tål att jämföra med de skolor som t.ex. erbjuder “mattestuga” vid ett tillfälle i veckan.
- Låt årets elever komplettera de kunskaper som de behöver utveckla (inte enbart elever som fått F). Använd programdagar/temadagar till kompletteringar.
- Erbjud extra undervisning i mindre grupper, efter avslutad kurs.
- Flytta fram datumen för kursslut för elever i åk 2 som riskerar F, dvs terminen kan förlängas så att kursen slutar t.ex. v. 44, 2021.
- Och sist men inte minst så önskar jag att Högskoleverket flyttade fram sitt datum då slutbetygen ska vara vara inrapporterad med en vecka. För då ges årets avgångselever möjlighet till kompletteringar veckan efter studenten. Och då hinner resultaten rapporteras in.
Givetvis kostar allt detta tid och pengar. Att arbeta efter terminsslut fordrar kvalificerad övertidsersättning. Men det finns effektiva lösningar. Kommunala skolor i Stockholms stad har t.ex. samverkat så att olika skolor erbjuder prövningar i olika ämnen. Där kan man samordna så att de elever som vill pröva för ett högre betyg i svenska, alla gör det för samma svensklärare (som dock inte kommer att vara densamme som undervisat eleven på gymnasiet).
Om man fortfarande vill ropa “Curling, kostnader!” vill jag kontra med prislappen för dem som går ut utan en gymnasieexamen, rakt ut i en växande ungdomsarbetslöshet. Ett år på komvux kostar och det medför ett års senare introduktion i arbetslivet – vad kostar det i förlorade skatteintäkter?