Denice Sverla

Enligt Sveriges Television trumfar hundbajs grundsärskoleelevers prestation

Elever i skolan uppskattar programmet Lilla Aktuellt och det är något som visas i många skolor i Sverige. När det kommer till innehållet och val av reportage känner jag mig ibland lite tveksam till programmet. Min uppfattning om rapporteringen i Lilla Aktuellt är att elevers åsikter om hundbajs har högre nyhetsvärde än ett reportage om extraordinära elevprestationer.

En dröm som mina elever på skolan länge haft, är att medverka i Lilla Aktuellt och givetvis vill vi uppfylla våra drömmar. Jag, eleverna på skolan och personalen har vid upprepande tillfällen kontaktat Lilla Aktuellt och berättat om det ideella projektet UNIQ, entreprenörskap i skolan och om den viktiga boken ”Judith och muppskolan” som sålts över hela Sverige till såväl privatpersoner som kommuner och landsting som utbildningsmaterial. Responsen från Sveriges Television har bestått av ett fullt körschema, inget svar alls eller att Lilla aktuellt faller under Public Service och detta skulle vara för reklaminriktat.

Att göra ett reportage om elevers prestation och förmåga i skolan kan väl inte anses vara reklam om man berättar om det på ett sådant vis? Man borde ju kunna rapportera om en sådan nyhet som en prestation och som inspiration till andra skolor i sin undervisning. Att rapportera om olikheter kan väl ändå inte vara något som borde underprioriteras? Kanske är det inte intressant vad elever i skolformen grundsärskolan presterar? Lilla Aktuellt anser i alla fall att det är mer centralt att göra tre minuters inslag kring vad en årskurs 6 i grundskolan arbetar med kring hundbajs. Klassen har arbetat med att sätta upp skyltar för att folk ska plocka upp hundbajs. Att göra ett reportage om elever som driver ett arbete med att lyfta målgruppen med intellektuell funktionsnedsättning i en rad olika dimensioner anses inte vara något att prioritera. Media rapporterar i regel sällan om målgruppen annat än i ett bristperspektiv, allt som de inte kan och alla behov som återfinns rörande individer med intellektuell funktionsnedsättning. Om det inte är bristperspektivet som lyfts fram så är det snarare ett ”underhållningsperspektiv” som målas upp. Har vi verkligen inte kommit längre än så? Förr gömde vi undan målgruppen på institutioner. Nu är det dags att lyfta fram kompetensen och kreativiteten som finns på flera olika nivåer!

Hade Lilla aktuellt rapporterat om denna form av nyhet om det rörde grundskolan? Det kan vi dessvärre inte veta då detta inte skett i en grundskola så vitt jag känner till. Men låt oss bara fortsätta rapportera om vårt arbete i skolan där elever kämpar mot att slippa hundbajs i samhället medialt i tre minuter istället, det känns ju högaktuellt då det är något som berör en större population. Eller så gör vi som media annars gör i tv och bara spelar in en humorserie där målgruppen framställs på ett sätt som får svenska befolkning att skratta åt dem istället för att se alla individer som människor. Kan vi bara bli rörande överens om att alla människor ska få chans att välja själva och möjlighet att lyftas? Jag anser att individer med intellektuell

funktionsnedsättning ska få välja att vara med i en dokusåpa om de vill delta, men de måste också få möjligheten att lyftas som kompetenta individer som tillför något till vårt samhälle.

Låt oss vara överens om att hundbajs omöjligt kan vara en viktigare fråga än människor som bryter barriärer och lyfter sig själva och den målgrupp som de ha blivit placerade i. En målgrupp som inte förväntas kunna bidra. De har visat att alla kan bidra och prestera! Judith och muppskolan samt projektet UNIQ är lysande exempel som förtjänar större medialbevakning än … hundbajs

Denice Sverla

Grundskolelärare med lärarlegitimation i ämne svenska, matematik, engelska och SO Speciallärare med inriktning mot utvecklingsstörning
Årets inspiratör 2019 (Lärargalan)
Årets demokratiarbete 2021 (Skolledare21)

Jante, jag får be dig ta en paus en stund 

Året 2021 var ännu ett spännande yrkesår. Judith och muppskolan var uttagen som finalist bland 10 bidrag för att ha chans att vinna Svenska designpriset, vi gick inte hela vägen till vinst men vi var finalister! Jag har fick även äran att ta emot ännu en hedervärd utmärkelse! Det handlar inte om mig trots allt, utan om den verksamhet som jag leder och som min fantastiska personal och inspirerande elever praktiserar och driver framåt. VI har vunnit priset för årets demokratiarbete, år 2021! Hur häftigt är inte det?!

I skolans värd härjar Jante. Jag har valt i detta inlägg att rent ut sagt ta en paus från den dumma traditionen, är det inte konstigt att vi inte får lyfta oss själva i relation till en prestation? Jag resonerar likadant där som med mina elever, vi ska prestera, leverera och få respons därefter. 

Torsdagen den 16 september 2021 ägde det årets skolledargala rum, galan drivs av Meet in grind och är en årlig konferens med tillhörande gala. I år fanns det tre olika priskategorier som skulle uppmärksammas under kvällen varav jag var finalist i två, både rörande demokratiarbetet och värdegrundsarbetet. Det var en fantastisk konferens med inspirerande talare och en otroligt trevlig gala, så himla bra ordnat av Skolledare21.

Hur lyckades vi på Ekebyhov grundsärskola med detta?

Svaret är egentligen ganska simpelt, men ändå komplext. Vi har en verksamhet som praktiserar efter den kompetenta eleven, vi ser tillgångar och formar tillgångar i ett perspektiv fyllt av olika möjligheter som vi skapar förutsättningar kring. Vi presterar och praktisera med andra ord mycket av det vi säger istället för att endast formulera massa vackra och välformulerade dokument som vi är skickliga på i skolans värld. Jag ska också tillägga att jag älskar arbetet med systematisk kvalitetsarbete, dokumentation i form av frippar och pedagogiska planeringar, verksamhetsplanering och uppföljning, jag skulle nog benämna mig själv som en riktig nörd när det kommer till skrivande av alla olika former av planer. Jag kan skriva hur många som helst på ett välformulerar sätt men vi gör dessa med ett innehåll som vi också alltid strävar efter att utveckla. Vi får också ut en rad olika produkter och positiva resultat därefter, med det sagt så är vi väldigt duktiga på att leverera efter dessa och inte bara låter de existera och damma i någon pärm. 

Priset för årets demokratiarbete beror mycket på vårt arbete med UNIQ, elevernas entreprenörskap och boksläpp av Judith och muppskolan är en stor del av orsaken att jag fick äran att ta emot en medalj och pris av självaste överbefälhavare: Michel Bydén.

Så när jag väljer att tacka min drivande och kämpandes personal, stöttande vårdnadshavare på skolan och förvaltningen i kommunen så är det ingen underdrift, ensam är inte stark. Men mina mest demokratiska vinnare är mina elever, de kämpar varje dag för sitt lärande på olika sätt, de leder projektet UNIQ och att synliggöra målgruppen med IF, att olikheter berikar. Jag leder verksamheten genom att vara i den tillsammans med alla verksamma. Stjärnorna i detta är alla på Ekebyhov grundsärskola såväl elever och personal. 

Så till de som känner sig missunnsamma och tänker att vem är den 32åriga energiska, ifrågasättande, jobbiga och målinriktade kvinna som ”råkar” vinna priser om vartannat, jo det är hon med elitlaget som hon får äran att vara med och ”träna”. Jag vill rikta ett stort tack till all personal och alla elever för att ni är BÄST och tack Skolledare21 för att ni skapar förutsättningar för att uppmärksamma olika prestationer och utmärkande insatser inom skolans värd.

Projektet som blev skolans hjärta

För att skapa en välfungerande verksamhet så behöver man skapa en team-känsla med tydliga mål där vi arbetar mot dessa tillsammans. Vårt arbete med entreprenörskap är ett sådant som inte bara fått eleverna att växa utan det har också bidragit till ett teamarbete mellan personal och klasser. Denna blogg lyfter skolformen grundsärskolan, olikheter, målgruppen individer med intellektuell funktionsnedsättning och specialpedagogik. Jag frågade en av lärarna hos oss om hon ville skriva ett blogginlägg, Lisa ansvarar för vårt elevhälsoarbete på skolan och leder vår trygghetsgrupp på skolan. 

Projektet som blev skolans hjärta

Projektet som gick från en idé och dröm till verklighet och kom att bli ett fundament som håller samman en hel skola.

Jag heter Lisa Carlsson och arbetar som klasslärare i en av våra högstadieklasser. Jag har arbetat här på vår Uniqa skola i ca 2 års tid. Jag förtrollades redan från första mötet med verksamheten, framförallt av dess hjärta och vision om att olikheter berikar och att alla kan bidra om de ges rätt förutsättningar.

Under de två gångna åren har jag fått se och vara en del av en verksamhet som blommat ut och skapat magi, vi är ostoppbara! Men det vet ni redan eftersom ni följer denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur projekt Uniq genomsyrar verksamheten och används som en pusselbit i vårt arbete med elevhälsa och trygghetsarbete. På många skolor runt om i landet så arbetas det med olika modeller för rast verksamhet. Där det finns styrda valbara aktiviteter, där syftet är att skapa 
gemenskap och förebygga konflikter. När vi såg över vårt arbete med elevhälsa och trygghet så insåg vi att vår syftes formulering skiljde sig åt från majoritetens. Vårt syfte började innan gemenskap, att ge eleverna möjligheten stärka förmågan till gemenskap. Vad menar jag då med det?
Jo att vi har inte fenomenet konflikter och konflikthantering i samma utsträckning som en grundskola men däremot har vi många elever som har utmaningar i det sociala samspelet, vilket hindrar dem från gemenskap. Det blir ett ofrivilligt utanförskap i samhället och det blir vårt uppdrag att hindra det.Vår slutsats blev att Uniq är ett ord alla våra elever känner till, Uniqa raster skapades. Vi började med två dagar i veckan där olika team (klasser) utifrån ett schema ansvarade för lunchrasterna. Allt eftersom strukturen satt sig har den fått växa tillsammans med eleverna som både är delaktiga i utformandet av aktiviteter men även i utförandet, där de får hålla i aktiviteten med vägledning av pedagog vid behov. Rasterna utvärderas kontinuerligt på våra klassråd och elevråd. Resultatet är att de elever som har utmaning i det sociala samspelet får givna tillfällen att utmana sin 
förmåga i ett lustfyllt och mindre kravfyllt sammanhang, än vid en lärande situation under lektionstid. Alla elever oavsett ålder, funktionsnedsättning eller social förmåga erbjuds delta i samtliga aktiviteter. De elever som tidigare raster gärna tydde sig till pedagoger istället för jämnåriga eller de elever som stod utanför ett sammanhang men inte hade förmågan att på egen hand ta sig in. De är nu givna deltagare i ett sammanhang, ett tillfälle eleverna längtar till, en gemenskap.

Jag har alltid prioriterat det relationella lärandet, det har och är alltid mitt mål och tro i min undervisning. Det är i mötet mellan lärare och elev eller mellan elev och elev där ett verkligt lärande tar form. Det är ett förhållningssätt där vi som pedagoger måste ha tillit till elevens förmåga att påverka sin egen situation. Uniq har blivit vårt hjärta som håller oss samman.

LÄRARNAS LÄRARE 

Året var 2010 och jag klev in på Stockholms universitet, jag skulle börja plugga till F- 6 lärare. De flesta känner till att man ganska snabbt fick komma ut på VFU (verksamhetsförlagd utbildning) dvs praktik där man fick en handledare som var en utbildad lärare. Jag skulle vilja hävda att denna form av handledare är en viktig spelare för huruvida studenten ska ges förutsättningar att utveckla sin lärarkompetens och tidig förståelse för yrket i sin helhet. Jag hade tur, jag fick en handledare vid namn Christina ”Kicki” Jälmestål. Kicki kom att få en otroligt viktig roll i mitt framtida utövande av pedagogik i sin helhet. Jag skulle vilja hävda att det återfinns få lärare av Kickis breda kompetens, hon har även benämnts och kunnat titulera sig som en särskild yrkesskicklig lärare genom diverse olika prov. 

Kicki var en sådan handledare som utmanade sina studenter i såväl ansvarstagande och i reflektion. Hon tog sig tid att fördjupa sig i diskussioner och skapade tid och tillfällen där man fick möjlighet att växa och utvecklas. Jag var nyligen på ett chefsforum i kommunen där Klas Hallberg (som jag varmt rekommenderar som föreläsare, han var fantastisk) berättade om ”beginners mind”, att alltid vara nyfiken och öppen för att utvecklas och lära sig mer. Kicki är en person som har ett sådant mindset. Hon ville utvecklas med sina studenter men besatt också en väldigt gedigen yrkesskicklighet. Hon är en rak och öppen person som gav både positiv och konstruktiv feedback. Det fanns studenter som blev så pass utmanande så att de bröt ihop. Det återfanns ännu fler studenter som kunde växa, utvecklas och stärkas av ett utvecklande och professionellt lärande. Allt med Kicki var en ständig lärandeprocess, man satt ofta in till kvällen och diskuterade ”huret” i undervisningens olika ämnen och former av lärande. Hon bedrev en undervisning som var riktad till en grupp, en klass av olikheter. Hon hade en otrolig förmåga att kunna både utmana de som var starka kunskapsmässigt och de elever som behövde extra stöd. I hennes klassrum återfanns den där dynamiska undervisning som alla drömmer om att kunna åstadkomma. Hon var också den lärare som elever kom för att hälsa på flera år efter de gått ut mellanstadiet och börjat på andra skolor, för att hon byggde starka relationer till sina elever. Jag tror att det handlade om att hon också hade höga förväntningar och utmanade varje individ på en maximal nivå. Hon var en sådan lärare där eleverna inte behövde extrastöd utanför hennes klassrums ramar. Hur lyckas man egentligen med detta? Det jag tror är hennes koncept är att hon dels är en god ledare som bedriver en öppen undervisning med tillitsbaserat ledarskap, hon har en beginners mindset och är genuint intresserad av människan och sedan besitter hon en hög ämneskunskap i de ämnen hon praktiserar och undervisar i. Att få en särskild skicklig handledare under sin utbildning tror jag är en av nycklarna till att utbilda kompetenta lärare. Vi behöver ha särskilda utbildare i fältet för att lära de som  Äska sedan praktisera lärande i sitt yrke. 

Jag är övertygad om att min undervisning, mitt sätt att praktisera skolutveckling och synen på grupper och individer är ett ”arv” från det som Kicki lärde mig under mina år som hennes student. Det handlade inte om vad jag läste i teorin om lärande, det handlade om vad Kicki visade, diskuterade och skapade förutsättningar för mig i min praktik under hennes vingar. Vi behöver verkligen se över vem som får och har kunskapen om att leda studenter i sin väg att bli lärare. Skolvärlden och utbildningen behöver ha fler Kicki helt enkelt. 

Det standardiserande exkluderingssystemet

Elever som är inskrivna i grundsärskolan har rätt att ansöka till gymnasiesärskolan. Antagningen sker genom ”prova på”-tillfällen där eleven provar på skolan och det tänkta programmet samt genom en bilaga som grundsärskolans personal författar kring individens intressen, behov och styrkor. Hur detta sedan sorteras, prioriteras och hanteras är ännu för mig lite svårt att greppa fast jag arbetat med frågan om antagningen över tid, vilket jag också tycker säger en del om det minst sagt godtyckliga systemet.  

Systemet bedöms enligt mig inte vara fungerande i den aspekt rörande huruvida gymnasiesärskolorna har en tillgänglighet och skapar förutsättningar för mottagande av alla individer som går på grundsärskolan. Jag har nu under två årstid stött på flera gymnasiesärskolor som har båda programmen, individuellt och nationellt program som inte kan ta emot alla ”typer” av elever. Några har inte verksamheter som är anpassade för rullstolar, några har inte resurser, även om de ges ekonomi från den externa kommunen att ta emot ALLA elever. I praktiken innebär detta att det finns elever som exkluderas, deras vårdnadshavare känner sig inte ens välkomna/önskade att ansöka.  Hur kan vi i svensk skola ha ett system som automatiskt selekterar bort individer, som inte är öppna/anpassade för den målgrupp som de ämnade att ta emot? 

Det är tydligt för mig att verksamheten är eftersatt i den bemärkelse att man inte arbetat med att skapa en skola som är tillgänglig, flexibel och öppen för det mångfald av olikheter som den borde vara. Skolorna kan med andra ord säga att deras skola inte passar just den specifika individen även om individen själv, vårdnadshavare, tidigare skola upplever det som en givande skolmiljö och program. Det blir alltså ett godtyckligt system där man kan välja om man önskar just den individen eller inte. Vilka skolor är öppna att ta emot en individ som behöver en resurs heldag och som har ett behov av hög stöttning i lärandemoment, upp med en hand?! Det är inte många skolor som räcker upp handen dessvärre… Och det är desto fler elever som inte känner sig välkomna att påbörja sina gymnasiestudier.  

Så vad tänker Anna Ekström och kompani göra för att åtgärda ett skevt system som medvetet väljer att exkludera vissa individer?  

Hon med det lilla extra 

Om en vecka fyller min trognaste kollega nio år. Dis har tjänstgjort vid min sida i närmare sju år. Dis är av rasen vit herdehund. Som unghund drev hon mig till vansinne, fick mig att gråta under kurser. Jag tänkte att det aldrig kan bli hund av henne. Hon var som den där eleven som ofta lyfts på EHT, en hyperaktiv individ som aldrig kunde vara varken tyst eller lugn. Men allt handlar om att hitta sätt, sätta rimliga förväntningar och fortsätta tänka framåt, se sin pedagogiska del och upplägg, klura och fundera. Mycket av hundträning handlar om att bygga upp minnesbilder av träningsmoment där man kan dela upp momenten i olika steg för att befästa beteendet över tid. Efter blod (mina armar), svett och tårar så var Dis drygt två år när hon diplomerades som besökshund. Det blev hund av henne till sist och hon har tjänstgjort med mig i sju år. Numera är hon diplomerad besök- terapi- och skolhund med läshundslicens. År 2019 fick hon utmärkelsen som årets sociala tjänstehund i Sverige. 

Dis började sin karriär med att hjälpa elever med problematisk skolfrånvaro till skolan. Därefter startade hon sitt gedigna arbete på grundsärskolan. Jag kan konstatera att vinster med att integrera hunden i undervisningen, jag har bloggat om detta i tidigare inlägg.  

Vad har Dis lyckats åstadkomma i sina sju år i tjänst?

• ökat elevers närvaro i skolan
• ökat elevers spontana språk
• fått elever motiverade i lästräning genom att de fått läsa för henne har de även knäckt läskoden.
• byggt grupper och fått elever som inte haft en fungerande samverkan att samarbete och fungera tillsammans 
• ökat elevers motivation till att utmanas i sitt abstrakta tänkande där deras aktiva deltagande ökat under lektioner med Dis
• ökat elevers kommunikativa förmåga 
• förbättrat elevers fin- och grovmotorik
• ökat aktiva deltagande i skolan
• eliminerat hundrädsla
• skapat betydelsefulla relationer till elever

Dis älskar sitt jobb lika mycket som eleverna älskar henne. Om jag ställer en skål med mat (då är hon extremt matglad) och frågar om hon vill åka till jobbet så skulle hon lämna matskålen och springa till bilen. 

Än så länge är Dis pigg, fräsch och glad. Jag hoppas hon förblir så ett bra tag till. Dis är inte som bara en ”hund”. Hon är min familjemedlem, bästa vän, kollega och så många elevers bästa kompis och skolstöd. 

Mer Dis- hundar till skolans värld. 

De obildbara idioterna 

Tänk vad vi kan tänka olika,  FUB och jag.  Jag läste nyss en artikel där FUB är citerade  kring nedstängningar av vissa gymnasiesärskolor under pandemin. Citerat från Alltingets tidning:

”Enligt FUB stängde även flera gymnasiesärskolor ner under våren, trots att regeringens beslut om distansundervisning på gymnasieskolan inte gällde dem. Detta orsakade enligt FUB problem eftersom det handlar om elever som inte klarar av självständiga hemstudier och där många har ett tillsynsbehov som i vanliga fall tillgodoses av skolan”, skriver kommissionen.

Det är just meningen ”…det handlar om elever som inte klarar av självständiga hemstudier.” Där har ni fel syn på målgruppen. Ja, det finns flera elever i grundsärskolan som har ett ökad tillsynsbehov, som behöver stöttning i vardagliga situationer. Men rörande självständiga hemstudier har ni fel. Elever i grundsärskolan kan liksom andra elever i grundskolan ta ansvar och klara av hemstudier om dessa är utformade på ett passande sätt. Det handlar som jag alltid brukar säga om verksamheten och i det här fallet lärarens utformning av lärandeuppgifter och struktur. 

Jag hade under pandemin distansundervisning där eleverna, som kunde vara mellan 4 -11 elever åt gången kopplade upp sig på teams, där vi hade både gruppuppgifter och enskilt arbete. Vi hade inte stängt ner skolan men det återfanns en hög frånvaro med tanke på restriktionerna, särskilt i början vilket bidrog till att vi under vårterminen erbjöd detta för att eleverna inte skulle missa så mycket undervisningstid. Rent praktiskt kunde exempelvis 

eleverna självständigt, ringa upp via teams eller chatta direkt med lärare vid behov. De hade också förmågan att diskutera exempelvis problemlösningstal  över teams i mindre grupper där de självständigt tillsammans tog ansvar för tilldelade uppgifterna. De hade inga problem att skriva i samma dokument digitalt där jag som lärare kunde samtidigt gå in i alla dokument och se hur de arbetade. Denna distansundervisning skedde i årskurs 6-9 men vi förberedde även de yngre årskurserna och diskuterade hur vi skulle kunna även erbjuda någon form av distansundervisning för de som läste enligt ämnesområden.

Hur kan de klara av detta? 

Om du som pedagog tror att något kommer fungera där du också grundar din tro på att du innehar en förväntan på att eleverna är kompetenta och kan en massa saker. Du  ställer dig ödmjuk inför nya former och provar dig fram med hjälp av olika lämpliga upplägg där du också involverar eleverna i lärandeprocessen, det är nytt för alla och vi lär oss tillsammans. 

Jag vill också understryka att eleverna var nästintill ännu mer motiverade att prova denna form då det var nytt och spännande. Det var också något som vi tog fasta vid när vi mer kom tillbaka till det ”nya” normala även i den fysiska undervisningen. 

En annan sak som också upprör mig i artikeln: ”På vissa ställen stängdes de i veckor utan tillgång till distansundervisning. Alltså fick eleverna ingen undervisning alls…”

Här har vi en stor brist, som egentligen borde stå på många fler ställen medialt. Var de inte värda att få prova distansundervisning för att vår förväntan är att de inte kan ta ansvar och arbeta självständigt? Handlar det om hur vi ser på målgruppen? Handlar det om att vi inte har en framåtsyftande utmanande undervisning så att eleverna inte får förutsättningar att kunna prova på olika former av undervisning ? Beror detta på att elever med intellektuell funktionsnedsättning undervisas mycket individuellt med massa onödig stöttning där vi för sällan reflekterar över begreppen framtid, utmaning och självständighet?

Jag undrar också när de ska medialt ta upp ämnet hur gymnasiesärskolor ska kunna ta i kapp de missat vid nedstängningar och där de inte fått någon form av undervisning alls. Om vi aldrig pratar om detta oavsett att målgruppen består av en liten population, så är det som vi är tillbaka på 50 – talet där de fortfarande klassades som obildbara idiotier. Deras utbildning är också värd något. Och FUB , jag skulle uttryckt mig: 

…Detta orsakade enligt FUB problem eftersom de undervisade lärarna inte har förberett eleverna rörande deras självständighet och på grund av att undervisning inte varit framtidsförberedande och utmanande så har målgruppen svårt att klara av självständiga hemstudier och där många har ett tillsynsbehov som i vanliga fall tillgodoses av skolan”, 

Så låt oss sluta prata om att individer med intellektuell funktionsnedsättning inte kan. Det handlar om HUR vi skapar förutsättningar och vilka förväntningar vi har på eleverna. Våra elever på skolan har klarat av distansundervisning, driver ett eget företagande och allt som det innebär, uppvisar progression i deras lärande i sin helhet och har författat och gett ut en egen bok. De har även hållit i föredrag för politiker, chefer och tjänstemän kring sitt arbete med att synliggöra målgruppen och entreprenörskap i undervisningen. Det handlar om att vi har förväntningar på att alla kan utvecklas. Så låt oss lämna praktiken kring de obildbara idiotierna, det är sedan länge förlegat och uråldrigt sätt att tänka…

Eleverna som blir dömda till ett liv i fattigdom

Många ställer sig frågandes till var jag får min outtröttliga energi ifrån rörande mitt jobb. Ett förkortat svar: det finns inget så energigivande och inspirerande som att få ta del av och uppleva andra individers framgång och utveckling. 

I min verksamhet pratar vi i personalen om att vi vill skapa en revolution. Vi vill driva en revolution rörande synen och de förutfattade meningar som finns kring vår målgrupp, vi vill att samhället se på våra elever som en kompetent målgrupp som kan bidra och utvecklas. Vi vill skapa en likvärdig möjlighet till framtid. 

I podden ”Plånboken” (avsnittet som släpptes 1 september )berör de ämnet kring min målgrupps dömda fattigdom. Målgruppen är beroende av stöd från sina närstående och att de kan att bistå med detta ekonomiska stöd livet ut. En vårdnadshavare beskriver i podden att ”Visst kan man låta bli att fika, bada eller hitta på saker, men det skulle ändå inte gå ihop”. Vårdnadshavaren beskriver även att de skjuter till flera tusen i månaden för att hennes son ska kunna få kunna klara sig ekonomiskt varje månad. Hennes son har diverse olika bidrag och han arbetar även på en daglig verksamhet. Om du föds med en intellektuell funktionsnedsättning och inte har en vårdnadshavaren som har en möjlighet att bidra ekonomiskt livet ut, så är många inom målgruppen som automatiskt blir dömda till ett liv i fattigdom, känns likvärdigt inte sant?! 

Sedan har vi även utvecklingen av undervisning i grundsärskolan som är eftersatt i i flera aspekter och även ett system där individerna ska välja vad de ska jobba med vid 15 årsåldern. Vi skapar verkligen förutsättningar för att denna målgrupp i ett samhällsperspektiv, inte sant? 

Förstår ni varför vi vill skapa en revolution? Vi vill bygga tillgångar, vi vill forma individer som kan vara så pass självständiga som möjligt och som kan bidra i ett samhällsperspektiv. Vi kommer aldrig lyckas med det om vi ser på målgruppen på ett exkluderade sätt, ett kategoriserande sätt där vi tänker bort deras möjligheter och bara undviker att utmana deras förmågor och sorterar de i ett fack som ”oanvändbar” eller ”icke – kapabel” . Om vi inte tar vårt ansvar att driva på, utmana och utveckla individer med framtid i fokus så kommer de inte heller kunna arbeta eller faktiskt bidra på riktigt i en daglig verksamhet eller genom lönebidrag. De kommer inte få möjlighet att leva ett självständigt liv utan indirekt tvingas  till ett liv i fattigdom. Så när vi bestämmer oss för att lägga ribban lågt för att vi tänker att ”det inte kommer gå”, eller när vi tänker att det är ”snällt” att låta Kalle stimma bort en hel lektion för det är hans intresse och ”han har ändå inget fokus” eller tar aldrig av hörselkåporna på ljuskänsliga Simon så tar vi ett beslut om en svårare framtid. 

Även om vi hävdar att samhället ska tänka på alla, så är det inte så vi praktiserar eller lever. Hur bevisar vi att målgruppen är en tillgång? Vi formar individer som presterar, vi visar att genom att utforma och utvärdera olika stödstrukturer kan vi öka självständighet , vi utmanar eleverna och ger de chans att bygga självkänsla genom vad de presterar och levererar. Vi utvärderar vårt arbetssätt konstant för att lyckas med ovanstående. 

Men vi måste också tro på den kompetenta eleven, dvs en elev som kan utvecklas, en elev som inte är med sina svårigheter. En elev som du som skola ansvarar för att utveckla och utmana. En elev som är beroende av ett lärande som bygger på att skolan erbjuder en utmanande och utvecklande undervisning för alla olikheter. Det handlar om oss. Det handlar om hur vi praktiserar efter vår elevsyn, hur vi samarbetar  med vårdnadshavare för att driva individen till utveckling. Ge alla en chans att mötas av en respektfull blick snarare än en blick som tycker synd om och saknar förväntningar på dig.

Utmana, utveckla, tänk framtid!

Brist eller superkraft?

”Han är verkligen hyperaktiv” säger en frisör när hon klipper ett barn. Det frisören vet inte om är att mamman har otaliga gånger fått höra uttalande om att hennes femåring har outtröttlig energi, fått frågor om hur man orkar med allt det där. Mamman kan inte räkna hur många gånger, kända som okända personer har pratat om hennes sons energi som något negativt avvikande… 

Jag har funderat på vad som ger människan rätten att kommentera barns sätt att vara, att vi inte får vara unika.  Jag upplever att det är svårt för oss att se vår del i vårt sätt att kommunicera med ett barn. Hur vi väljer att bemöta varje individ får en konsekvens i barnets bemötande eller beteende tillbaka. 

Skolans värld är också komplex rörande detta ämne som jag bloggat om förut, idealeleven. Jag har tänkt att detta dels beror på den norm vi skapat kring ’idealeleven’ och man ser inte till individen efter hens styrkor utan faller du ur ramen, så är du avvikande. Du blir en utmaning vilket skapar ett problem. Är du en elev som inte är tillräckligt närvarande, mogen eller för att du har en utmaning i ett eller flera ämnen så är det du som inte når målen trots våra extra anpassningar alt åtgärdsprogram. 

Men hur utformar vi dessa egentligen? Många gånger kanske man inte sätter upp individanpassade åtgärder, trots att hela tanken med denna dokumentation just bygger på just individen. De kan upplevas ibland vara utformade för en norm av just den specifika svårigheten. Tillbaka till femåringen i frisörstolen. Ett exempel på anpassningar som dokumenteras i skolan för ett barn med extraordinär energi, ”Arbetar korta intervaller”, ”Anpassade uppgifter” ”Stöd i uppstart av uppgifter samt avslut”. ”Mindre undervisningsgrupp för minskat stimuli”. Inget av detta är dåliga anpassningar men med handen på hjärtat hur många gånger skriver vi ett åtgärdsprogram där vi grubblar på djupet och funderar på hur vi kan vi använda den där femåringens energi till något som en superkraft? Hur kan anpassa och utveckla vår undervisning så den blir tillgänglig för en större variation, varför skriver vi inte sådan typ av dokumentation? Vilka anpassningar behöver läraren göra för att öka sin tillgänglighet och skapa möjligheter för en högre måluppfyllelse för alla elever? Tiden är såklart ett skäl, vi har inte mer än 24 timmar på ett dygn. En stor klass på ett trettiotal elever eller om man är ämneslärare där man undervisar ännu fler olika elever, gör det hela egentligen omöjligt att tänka utifrån individen och kategorisera dess brister. Men det handlar också om hur vi väljer att se på det, är det ett problem eller handlar det om att vi inte är tillräckligt kompetenta i att se möjligheter med en kraftfull energi? Är vi skickliga på att skapa ett team i en klass med olika egenskaper och ta vara på allas olikheter som styrkor istället för brister? Då kan vi vända på vårt sätt att kategorisera individer i ett bristperspektiv till ett tillgångspespektiv? Vi vill ju inte ha identiska personligheter när vi ska etablera en ny affärsidé, då behöver vi ha olika kvaliteter och personligheter som kan vara tillgångar på olika sätt, kompensera varandra. Det är ju samma sak i en skolklass? Vi behöver ha olika personligheter, såväl passiva elever som intensiva. Skolpersonal måste också öka sin medvetenhet för hur man själv kan reagera på olika typer, vi är trots allt inga robotar, det är givet att vi kan reagera på olika beteende på olika sätt. Vi får dock aldrig glömma att det tillhör vår arbetsroll att förhålla oss neutralt oavsett triggande beteende, vi behöver därför  hela tiden kritiskt granska vårt eget arbetssätt. 

Vore det inte spännande och att utveckla dokumentation som är för att utveckla vårt didaktiska kunnande och dokumentera vårt ”hur”, hur ser vi till att skapa den där klassen där alla kan vara en tillgång, för det kan verkligen alla individer vara. Vi behöver helt enkelt antingen jobba dygnets alla timmar för att ge alla chans till utveckling eller börja göra på lite nyare sätt… 

Skolledare i verksamheten eller skolledare vid sidan av verksamheten?

Ett läsår har nu gått förbi och mitt första som skolledare, jag trivs än mer i rollen än vad jag väntat mig. Jag har alltid sett mig själv som en lärare, min själ brinner för pedagogik och lärande och jag har innan alltid tänkt att jag måste få direktrespons genom att bedriva undervisning med elever. Men jag har fått samma känsla med min skolledarroll. Det är fantastiskt givande att få ta del av all den pedagogiska personalens framgång med eleverna, att se den sociala – liksom den kunskapsmässiga utvecklingen hos alla elever. Jag tror en skolledares roll/ utförande går att definiera som skolledare i verksamhet eller skoledarevid sidan av såsom vi kan definiera elevsyn i form av uttrycken elev i svårighet eller elev med svårigheter. 

Jag tror på ett nära- ledarskap där jag är en del av en verksamhet. Jag har ännu mina skolhundar i verksamheten som ger mig möjlighet att träffa alla elever i ett aktivt lärande. Jag har ännu en aktiv roll i projektet UNIQ på skolan vilket gör att jag får möjlighet att vara en del i alla arbetslag på skolan i ett pågående arbete. Jag har även en stängning i veckan på fritids där jag får vara med elever och träffa vårdnadshavare i praktiken. Jag är inte en person som eleverna knappt ser eller inte känner till. Jag är en del av den verksamhet jag driver och leder, vilket jag själv definierar som en skolledare i verksamhet.

I fredags utvärderade samtliga arbetslag hos mig sina framgångsfaktorer under läsåret och listan blev lång. Detta år har vi klättrat till ännu högre nivåer rent arbetssättmässigt och även i vårt skapande av ett vi. Årets  avslutning blev otroligt lyckad med limousinerna och röda mattan. Känslan av att vi alla hade skapat något stort och meningsfullt och att vi är bäst tillsammans. Ett tillsammans där varje person räknas och alla ställer upp för alla. Känslan som infann sig är svår att beskriva, men det kändes stort att få vara en del i just det ögonblicket. 

I den administrativa rollen som skolledare ligger diverse dokumentation, som återfinns i många olika typer av tjänster, på mitt bord. Jag tycker mig även där se att jag vinner på att vara i verksamheten och inte vid sidan av. Jag har förvisso en liten enhet med 18 personal och över ett trettiotal elever. Men jag kan i diverse verksamhetsuppföljningar redogöra för exakt vad, hur och varför personalen har jobbat som de gjort. Jag vet också vilken otroligt kompentens och styrka de har och hur de tar vara på detta i praktiken och i sitt möte med eleverna. Kanske är det också för att jag en gång varit kollega med många som ger mig en extra insyn, kanske är det för att det är en mindre enhet som är lättare få en överblick kring, eller kanske handlar det om att jag är genuint intresserad av hur de arbetar? 

Det finns bara ett mål i sikte och det är att skapa en ny väg för eleverna som är i svårigheter. Jag vill jobba i en verksamhet och inte vid sidan av. Jag vill arbeta i en verksamhet som är den bästa, mest effektiva och kvalitetssäkra verksamhet som finns. En verksamhet som är framåtsyftande och lösningsorienterad som har ett nytänk och som ser det kompetenta barnet i alla barn. I år känner jag att vi har verkligen varit en verksamhet som är beskiven ovan. Jag är rörd, stolt och helt galet peppad på ytterligare ett läsår med världens bästa personal och helt makalöst fantastiska elever. 

Stjärnor på röda mattan

Det är så vi kommer fira årets skolavslutning. Alla elever på vår skola kommer få åka limousin för att sedan kliva ut på röda mattor till deras självvalda favoritlåt. 20 sekunder, 20 sekunder som bara är deras att glänsa. 

Varför får alla mina elever göra en sådan  form av avslutning kan många människor ifrågasätta? Missunsamhet är trist, men någon konstig del av mänskligheten. Så varför får mina elever göra detta? Det beror på att de själva har genom sitt driv och entreprenörskap fått in så mycket pengar så de själva kunnat önska sig en drömavslutning genom pengar de själva tjänat. De har presterat, levererat och varit helt makalöst fucking fantastiska! 

Projektet UNIQ, eleverna på skolan och all vår engagerade personal har gjort detta år som det roligaste och mest givande någonsin. Varje år på Ekebyhov grundsärskola så tänker jag, ”det finns inget som kan toppa detta år.” Men jag inser att jag kan aldrig säga så, det finns inget stopp, det finns inget som aldrig kan bli bättre, det finns verkligen inga begränsningar i vad man kan få uppleva och man kan alltid leverera mer. Men man får inte glömma att stanna upp och påminnas om att njuta av det som skett, det vi lyckas åstadkommit under ett läsår. 

Om jag ska nämna mina tre punkter jag känner mig mest stolt över rörande vår verksamhet läsår 20/21. 

Fritidshemnets verksamhet hos oss har verkligen levererat både under skolterminen med dokumentation kring lärande och omsättning av detta i praktiken. De har bedrivit en verksamhet som är genomtänkt, effektiv och utvecklande ur flera perspektiv. Jag längtar till sommarlovet då de är otroligt kul att se deras verksamhet under ett heldagsperspektiv, sportlovet och påsklovet var bland de roligaste veckorna detta år. 

Om vi ser till måluppfyllelse bland eleverna har vi ökat resultaten till en helt ny nivå. Lärarnas förmåga att planera för en utvecklade undervisning med dels fokus på tydliggörande pedagogik men också genom en undervisningen som bygger på det sociala samspelet mellan elever, en undervisning som bygger upp reflekterande individer som kan ifrågasätta sitt eget lärande och hur de lär sig på bästa sätt. En undervisning som bygger på en utvecklad kommunikation där alla har fått rätten till att vara en del i ett sammanhang med andra på sitt sätt. 

UNIQ , (som jag skrivit om i tidigare bloggar) har nått en ny nivå, exempelvis genom det faktum att eleverna byggt upp en hemsida med webbshop. Arbetet med Judith och muppskolan och succén med hela boksläppet, på knappt två veckor har de sålt över 410 böcker!  UNIQ är ett projekt som knutit samman och förenar hela vår grundsärskola och som bidragit till en ännu starkare VI- känsla mellan arbetslag , klasser och vårdnadshavare. 

https://www.mitti.se/nyheter/elevernas-bok-ska-sla-hal-pa-fordomar/repuez!k83wXIivhmdwnM800XWyg/

En elev i årskurs 4 kom till mig häromdagen och sa ” Denice, jag har kommit på en ny kollektion armband jag vill göra… den ska heta … och jag tänker att den kan se ut såhär… ”

En annan elev utbrister i att ”jag har kommit på vad jag skulle kunna göra i mitt område. Om vi gör reklamblad om boken och hemsidan kan man åka runt och sätta upp under helger och kvällar. ” 

Vi har med andra ord format entreprenörer detta läsår, på hela grundsärskolan. Med andra ord så har vi lyckats ge dessa individer kunskap som de har användning av resterande del av livet. Och dessutom en väldigt skön känsla i mitt krav- hjärta. Många elever beskrivs som ”kravkänsliga”, vilket får sina konsekvenser i bemötandet samt i de ställda förväntningar på individen på ett enligt mig, negativt sätt. Projektet UNIQ visar att alla faktiskt kan motiveras till lärande och inte vara ”känsliga ” mot krav. Att eleverna själva måste driva på ett helt företagande vilket är minst sagt kravfyllt i form av att du måste både ta ansvar, komma med idéer och bidra med både kreativitet och arbetskraft.  Det handlar som alltid om en helhet, och ett ”hur” när det kommer till ett lärande. ”Hur” presenterar du dina förväntningar och uppgifter? ”Hur” får eleverna chans att påverka och vara delaktiga i lärandet?  Eleverna hos äger UNIQ, de har en given stöttning av personal men man kan också se hur vikten av delaktighet speglar resultatet av måluppfyllelse och förmåga att bidra. 

Så jag hoppas att flera kan summera detta läsår med en positiv känsla. Att flera kan känna att det är värda att fira låsårslut med glamour. Vad är du mest nöjd med detta läsår? Vilka är dina topp- tre?

Årets bok, årets elevprestation och årets stolhetsdöd

Hur många barn/ungdomar ger ut en bok genom ett förlag i åldern 12-16 år? Jag skulle tippa på att det inte är så många. Det Smilla, Ebba, Martin, Lára, Stella, Olivia, Robin och Andreas har lyckats med går knappt att beskriva med ord. De har dels gjort en enorm prestation genom att ha skrivit en hel bok tillsammans, få den till ett förlag och sedan utgiven plus att de har skrivit en bok om ett ytterst högaktuellt ämne. 

De är alla ett levande bevis på att ALLA unga kan göra stora saker, det handlar om att man ska tro på dem.  Att tro på någon på riktigt handlar om att ställa en förväntan utan begränsningar, vara öppen, skapa kraft genom motivation och driva på framåt. Eleverna på skolan har byggt upp en självkänsla på prestation, de får uppmärksamhet för att de har gjort något häpnadsväckande och otroligt inspirerande. Alla kanske inte vill skriva en bok men alla borde ha rätt att få uppleva att man bidrar till samhället. Att man uppmärksammas för att man lyckats med något särskilt. 

https://www.ekero.se/nyheter/nyheter/2021-05-25-elever-fran-grundsarskolan-pa-ekero-ger-ut-en-bok

Boken finns att köpa nu på www.uniq70.com och from 1 juni även på övriga näthandeln. 

Vem ska läsa denna bok och varför är den så viktig? 

Som eleverna själva uttryckte under en intervju i veckan så är det en bok som alla borde läsa. 

Denna boks innehåll är ett sådant som lämnar ingen oberörd. En berättelse om utanförskap, mobbning, fördomar är ämnen som alla kan känna igen sig i. En bok vars existens visar på att alla kan prestera och leverera makalösa resultat om hen ges rätt förutsättningar. Vi är inne i en ny tid nu, vi behöver lyfta målgruppen med IF på ett korrekt sätt, det vill säga som kompetena individer med precis samma rättigheter till utmanande undervisning som alla andra. Grundsärskolans praktik ska inte urskilja sig markant från grundskolan, vi behöver hitta sätt att driva en undervisning och skapa lärmiljöer som är tillgänglig och som bygger på en social interaktion mellan eleverna. Författarna till boken Judith och muppskolan har haft den möjligheten och se vad de lyckades åstadkomma. Det är slut nu på att säga att denna målgrupp är begränsade med svårigheter eller uttrycka det är ju särskolebarn. Ni som ser på målgruppen med hinder, lyfter alla svårigheter och bara förhåller problemorienterade, ni  borde öppna ögonen och arbeta med något annat än i grundsärskola. Ni har uppenbart inte förstått kapacitet som VARJE individ har, det handlar bara om att plocka fram varje förmåga på rätt sätt och förvalta denna väl.

Smilla, Ebba, Martin, Lára, Stella, Olivia, Robin och Andreas, jag är så otroligt stolt över er. Jag önskar att världen kan läsa er bok och förstå vikten av att höra berättelsen om Judith. NI ÄR BÄST!

DET KANSKE ÄR EN ORIMLIG FÖRVÄNTAN PÅ LÄRARE?

Ingen är perfekt eller fullärd någonsin. Undervisning och utformning av undervisning är komplex men också otroligt spännande att reflektera kring.
När jag skrev min uppsats på speciallärarprogrammet läste jag massor om vikten av ämneskunnande. Jag känner verkligen att där finns en brist hos mig. Jag behärskar långt ifrån alla ämnen i form av ett fördjupat ämneskunnande. Jag har alltid innan praktiserat som klasslärare och haft alla teoretiska ämnen. 
När jag gick grundlärarprogrammet med inriktning SO, kunde jag först inte alls förstå varför vi fick behandla ett sånt stoff, som att ha sten- och jordartstentamen i geografin eller ha det där omfattande stoffet inom ämnet historia. Det blev som jag skrev innan en fullproppad stoppning som jag helt enkelt delvis tappade direkt efter jag fått veta att jag blev godkänd på tentan. Kanske var det för att man redan då tänkte att det var viktigt för vår kommande undervisning men det fanns ingen som förklarade det då…
När man läser diverse studier så visar de stora brister kring lärarnas ämneskunnande, vilket helt klart innefattar mig själv. Vi ställs under förväntan att kunna allt om allt på en djup nivå. Det blir också det som påverkar att vi kanske är tvungna att slänga in lektioner som helt är begränsade till ett specifikt färdigt innehåll. Som jag benämnde tidigare för en trist undervisning.
Frågan är hur vi kan förbättra detta, jag ser själv klasslärarskap som det bästa alternativet för elever i låg- och mellanstadiet. Det skapar en trygghet som också är viktig för inlärningen. Men hur ska vi kunna nå en rimlig förväntan på lärare och deras kunnande utan att de påverkar eleverna med en rörig och mer otrygg organisation?
Skolans värld, organisation och styrdokument är verkligen inget som man kan sluta problematisera. Kompetensutveckling är något som är viktigt i organisationen såväl extern som intern. Om vi vill att eleverna ska utveckla ett empiriskt kunnande, att gå från det osynlig till det synliga och därmed behärska ett fördjupat eget ämneskunnande, så behöver vi lärare behärska alla ämnen på ett likande sätt. Det kanske kan definieras som en orimlig förväntan?
Det viktiga är att vi söker svar rörande olika  didaktiska frågor och fenomen, att vi förhåller oss prestigelöst och frågar om hjälp av den som behärskar ämnet mer än mig själv. Den nyfikna öppna, kommer alltid några extra steg på vägen…

Vanlig undervisning är livsfarlig

Vad är det för skola som berövar elever på möjligheten att lära sig grunder för överlevnad i samhället? Att inte få lära sig läsa eller skriva, att inte få vara barn på riktigt och att utsättas för allt det som barnen fått uppleva på Solviksskolan är inget annat än hemskt och fruktansvärt.  Vi är nog många som tagit del av ”De utvalda barnen”, som har fyllts med diverse känslor och en enorm känsla av obehag. 

Pär Ahlbom menar att ”Vanlig undervisning är livsfarlig”, vi är nog en större majoritet som känner att den praktik som de bedriver på Solvik inte är annat än fullkomligt vansinne. 

Undervisning som inte är läroplansförankrad, kreativ, mångsidig och motiverande är en fara i ett framtidsperspektiv. Om man definierar ”vanlig undervisning” eller jag kanske ska kalla den ”traditionell”, på det sätt att man arbetar endast med stenciler, genomgångar i form av ett återgivande av kunskap och läromedelsböcker. Det är inget fel att använda läromedel som inspiration eller som en del av en undervisning. Men ni måste ändå hålla med om att endast undervisning styrd efter en boks kapitel är dötrist. Den kanske till och med kan definieras som en fara för elevers skolmotivation. Jag skulle vilja kalla denna typ av undervisning för ”avföringspedagogik”, du proppas i kunskaper som du sedan bajsar ut utan eftertanke. 

Jag har aldrig förstått lärare som kör samma planering, år ut och år in. De där lärarna som kör den där kapitelboken på engelskan där man kör samma frågor, samma texter och samma glosor. Ämnet engelska är ett sådant som verkligen inte kräver läromedelsböcker, ett ämne där du kan skapa många lärandemoment på ett enkelt och inspirerande sätt, där det inte krävs en klassuppsättning av samma läromedelsbok för alla elever.  Ett exempel är där jag valde jag att arbeta utifrån högläsning av böckerna ”Rose Blanche” och ”The man who walked between towers” vid helt olika tillfällen, men med liknande former av upplägg som innefattade att:

• Vi läste litteraturen på engelska tillsammans, skrev egna olika tematiska texter utifrån bilderna samt utveckling av befintliga texterna. Därefter lyfte vi elevtexterna för feedback och utveckling, vi arbetade tillsammans med grammatik, struktur och ordförråd i det engelska språket. 

Himla enkelt och betydligt mer motiverande och aktiva elever under dessa engelskalektioner. Du kan läsa en bok med talande bilder och skriva parallell berättelse på engelska utifrån bilderna. De finns så många olika dimensioner av skapande utifrån en text eller en bild.  Där de dessutom lär sig grammatik i ett sammanhang… Vi kan trösta oss med att alla inte är sådär trista i sin undervisning utan skapar lärandet tillsammans med sina elever snarare än utifrån instuderingsfrågor i en bok utan vidare reflektion. 

Många har sagt till mig genom åren att min målgrupp på grundsärskolan är i behov av sådan konkret strukturerad undervisning, som är nämnd ovan. En undervisning styrd av konkreta färdighetsböcker, en upprepad avföringspedagogik med andra ord… Hur många av dessa människor har frågat eleverna vad de vill ha för undervisning? Jag frågade eleverna efter mitt senaste inlägg där jag riktar viss kritik mot lärmiljöer med massa specialanpassningar. De kunde inte förstå varför lärare bygger upp dessa former av miljöer, varför de alltid blir kategoriserade på ett sådant sätt… De lyfte även att deras absolut favoritundervisning är där de får möjlighet att diskutera. De var alla rörande överens om att när de får chans att samtala med varandra så lär de sig bäst och det blir svårt att göra i en miljö med skärmar och hörselkåpor. 

Så om vanlig undervisning innebär en endast läromedelsstyrd, traditionell undervisning så är den ett givet hot mot elevers motivation och indirekt mot hela deras lärande. Och vi kan även hoppas att skolor som Solviksskolan inte får tillstånd att bedrivas mer, det borde ju alla förstå, er ”undervisning” är ett uppenbart hot mot utveckling och framtid.

Oengagerad, otillräcklig eller ineffektiv? 

Många lärare uttrycker att deras tid inte räcker till, att de känner en ökad stress och  lösningen är ofta att skrika efter mer resurser, prata i bristperspektivet hos eleverna och helt enkelt förlägga problematiken på någon annan, skicka iväg elever på utredningar för att de sticker utanför normen och så vidare… Vad är skolans problem och vad har lärare så svårt med? Varför har vi inte bättre elevresultat? Vad innehåller egentligen en god och välfungerande undervisning? 

Vad är egentligen en effektiv undervisning och vad identifierar ett meningsfullt lärande för alla elever? Ett av mina mest inspirerande möten på speciallärarprogrammet var när jag fick möjlighet att lyssna på Murray Gadd vid upprepande tillfällen. En otroligt kompentent och inspirerande person, en människa som många i skolans värld skulle behöva få lite input av. Han har skrivit en avhandling år 2014 där han bland annat definierar vad som identifierar en effektiv och god undervisning, oroligt läsvärd!

Gadd (2014) visar på resultat att uppgifternas utformning (lärandeuppgifter) och direkta instruktioner är mest bristfälliga i praktiken. Vi har alltså svårt att utforma lärandeuppgifter till eleverna och kan inte heller ge elever direkta, tydliga instruktioner!? Han lyfter vidare andra aspekter för vad som i praktiken kan identifieras som en effektiv undervisning oavsett vilket ämne man undervisar i.

Gadd beskriver att undervisningen ska inneha förväntningar på eleven och tydliga lärandemål så eleven förstår vad hen ska lära sig. Gadd menar att lärandeuppgifter(uppgifternas utformning), direkta instruktioner, återkoppling också är centrala aspekter för att uppnå en effektiv undervisning. Gadd tar även upp att engagemang och utmaning från lärarna också har en påverkad effekt på elevernas lärande. Andra faktorer som också blir belysta i avhandlingen är organisation och ledning samtsjälvreflektion vilket också får en betydande effekt rörande kvalitén på undervisningen (Gadd, 2014). 

Utifrån det som är skrivet ovan kan vi konstatera att det inte är en liten utmaning att utföra en effektiv och god undervisning, det kräver MÅNGA kvaliteter hos yrkesgrupper som arbetar med elever i skolan. Det krävs att man har en organisation som är utformad på ett effektivt, utmanande och utvecklade sätt utifrån elevernas bästa  och det blir ofta lätt att hamna i att det är ledningens fel om utmaningen upplevdes som allt för stor. Men jag vill ändå utmana och säga, då jag varit på båda sidorna både som lärare och i ledningen, det är otroligt viktigt att se till sin egen insats. Vad skapade jag själv för egna möjligheter i den grupp jag fick? Hur arbetar jag egentligen med tydliga lärandemål i pedagogiska planeringar som finns tillgängliga för både mig själv och eleverna? Hur arbetar jag med feedback, både till eleverna och från eleverna till mig? Hur mycket utmanar jag min elevgrupp och mig själv i min undervisning? Det är så lätt att förlägga problem på andra faktorer, som på ledning, kommun eller problematiska elever men att granska sig själv kritiskt och verkligen ta en funderare på varför jag gör som jag gör får en effekt på hur jag också praktiserar som lärare. Hur är egentligen ditt engagemang, hur mycket gör du egentligen av din förtroendetid? Vi har ändå ganska mycket tid att lägga ner på vårt arbete, med våra 45 timmar per vecka…

Prova att granska din egen lärarroll och reflektera över hur du är i följande punkter: 
• Förväntan på eleven/ gruppen
• Tydliga lärandemål
• Lärandeuppgifter- Uppgifternas utformning
• Direkta instruktioner
• Återkoppling
• Engagemang och utmaning
• Organisation och ledning
• Självreflektion

Vad behöver du utveckla i din undervisning för att nå en effektiv och god undervisning som hjälper eleverna att nå ännu högre? Hur utformar du lärandeuppgifter till eleverna? Vad har dina elever för åsikt rörande denna punkt och ditt sätt att praktisera? Hur arbetar du systematiskt med feedback? Arbetar du din fulla tid och utmanar du eleverna eller trivs du mest med ”good enough” på samtliga punkter? 

Det krävs mycket att lyckas med rollen som en lärare med en effektiv och god undervisning, så till dagens fråga: vilken typ av lärare är du, vad är din styrka och vilka är dina utvecklingsområden?

Referens:
Gadd, M. (2014). What is critical in the effective teaching of writing? A study of the classroom practice of some Year 5 to 8 teachers in the New Zealand context (Diss

En bortglömd målgrupp – elever med intellektuell funktionsnedsättning

Jag såg nyligen ett youtube- klipp som var inspelat i år vars syfte var att visa upp en kommuns grundsärskola och dess lärmiljöer och arbetssätt. Det var som om jag klev in i en skola för 10 år sedan. Lärmiljön var fylld med skärmar, enskilda platser, hörselkåpor in absurdum, de hade så många olika ”speciallösningar” på individnivå och informerade om deras arbetssätt och pratade om vad dessa elever är i behov av och har svårt med såsom mina elever skulle benämnt som en ”muppskola”. Jag får också höra hur vissa gymnasiesärskolor har visat upp en undervisningsnivå på nationellt program där de låter elever titta på hur en kavel ser ut i 25 minuter. Tror de att eleverna är i behov av att titta på en bild för att utveckla sina ämneskunskaper? Och att detta krävs i 25 minuter, tror man inte att de kan läsa av en bild eller förstå vad en kavel är för något? Eller vad är syftet med en sån typ av genomgång? Vad är problemet? Varför är undervisningen rörande målgruppen mot intellektuell funktionsnedsättning så eftersatt? – Det är givet att den historiska bakgrunden har en effekt på vart vi befinner oss nu, men det är ett helt annat inlägg.

Så kan man samtidigt känna att ÄNTLIGEN har politikerna fattat galoppen och förstått att något måste göras, att vi behöver se över kvalitén rörande undervisningen i grundsärskolan, höja våra förväntningar samt byta namnet till anpassad grundskola och därmed ta bort benämningen ”sär”, det är ju trots allt år 2021 och nu kommer de med denna insikt. HALLELUJA!

Men… fortfarande kvarstår problemet och oron som finns för såväl elever och vårdnadshavare kring framtiden, vad händer sedan? Hur ska mitt barn kunna försörja sig och vara en tillgång i samhället? För vad händer egentligen sen? För er som inte känner till systemet för de elever som är inskrivna i grundsärskolan så har de endast rätt att söka till gymnasiesärskolan som har två inriktningar, nationellt eller individuellt program. Det nationella programmet riktar sig till elever som läser utefter ämnen och individuellt riktar sig främst till de som läser utefter ämnesområden, om vi ska prata generellt, det finns såklart individer som läst utefter ämnen som sedan läser individuellt program. Nationellt program är ett yrkesinriktat program där eleven tränas till att bli anställd inom den öppna arbetsmarknaden med lönebidrag, dessa elever får gå en praktisk yrkesförberenade utbildning, vilket i sig kan ses som bra. Men sen kommer vi till utmaningen, vilken femtonåring vet vad hen ska arbeta med när denna blir stor? Den förväntan läggs alltså på min målgrupp, då undrar jag om det är en rimlig förväntan? Om vi ska ge alla en likvärdig chans i samhället kan vi verkligen definiera denna smala valmöjlighet och förutsättningar som en sådan? Om jag skulle fått bestämma mig som femtonåring hade jag velat bli veterinär, vilket jag uppenbart inte landade i att utbilda mig till när jag väl blev vuxen och kunde bestämma mig. Jag hade friheten att vänta, ändra mig 1000 gånger innan jag till sist sökte till lärarprogrammet som 20 åring. Men den möjligheten har inte min målgrupp på grundsärskolan, de ska veta vad de vill bli när de är 15 år…

Det finns mycket som jag skulle vilja att vi samtala om, Anna Ekström, eller kommande skolminister efter dig. Vi måste börja prata om hur vi skapar tillgångar i individer, hur vi formar individer utefter deras styrkor och bygger vidare på det i ett samhällsperspektiv. 

Vi behöver också prata om de där skolorna som undervisar elever individuellt och aldrig på gruppnivå. Forskning och lärandeteorier hävdar att vi lär oss tillsammans, de säger ingenting om att individer med intellektuell funktionsnedsättning lär sig på annat sätt än genom just i samspel med andra. Vi behöver bli bättre på att ställa krav på grundsärskolor, vi behöver se till att alla lärare och pedagoger i denna verksamhet arbetar efter höga förväntningar, ett framåtdriv och slutar upp med att prata om ”det här är ju särskolebarn, de är i behov av eller de har svårt med”. Det finns inget sådant, det finns bara skolor och pedagoger som inte har förmågan att undervisa målgruppen på ett framåtsyftande sätt med ett framtidsperspektiv i fokus. 

Låt oss prata någon gång om eleverna med intellektuell funktionsnedsättning för jag vet att alla dessa kan vara en tillgång om vi skapar rätt förutsättningar för dem.

Att skapa förutsättningar för lärande på olika sätt

Det ”nya” som återfinns i många grundskolor nuförtiden är användande av bildstöd för att tydliggöra sin undervisning. Det finns som alltid en viss problematik med trender och det är frågan varför, hur och för vem gör vi detta? Vi kommer alltid ha vissa pedagoger som tycker något är fint och bra utan en djupare eftertanke, vissa hoppar på en trend utan att veta varför och vissa tvingas på en trend utan att känna att den just passar en själv eller ens elevgrupp. 

I verksamheten på Ekebyhov grundsärskola finns det många kompetenta pedagoger som jag också vill ska få chans att inspirera alla er läser på olika sätt. Därför ombad jag en lärare hos mig att skriva ett inlägg hur hon på ett systematiskt sätt arbetar med bildstöd i sin undervisning med svaren, varför, hur och för vem. 

/ Denice Sverla

Vad är egentligen en likvärd utbildning? Hur kan vi som arbetar i grundsärskola och grundskola arbeta med att skapa en likvärd utbildning?

Alla elever ska styras mot samma mål och det är våra kunskapskrav i läroplanen. Men jag anser att undervisningen inte ska se ut på samma sätt för alla elever. I skolan arbetar vi med elever som har olika förutsättningar. En likvärdig utbildning för mig tar avstamp i individen (eleven). Alla individer är vi olika och för mig är en likvärdig utbildning att fokusera på olikheterna hos de elever jag undervisar men också göra det i ett gruppsammanhang då vi lär oss tillsammans. Jag arbetar med att hitta olika vägar till målen/kunskapskraven utifrån elevens förutsättningar och behov. Eftersom jag arbetar utifrån individen i ett gruppsammanhang behöver jag ständigt vara kreativ i mina lösningar och hela tiden ha en framåtsyftande planering med höga förväntningar, då alla individer är i ständig utveckling.

När jag tar över en ny klass eller får nya elever i mina klasser kartlägger jag eleven/eleverna, för att sedan laborera fram det stöd individen behöver för att befästa kunskaper. Undervisningen ska utmana eleverna men ska också låta eleverna få en känsla av att de kan få landa i sina nya kunskaper.

Att arbeta individbaserat på en gruppnivå tar tid och jag måste vara flexibel i min profession. Jag måste ständigt undersöka och reflektera över var eleven befinner sig i sin utveckling i relation till gruppen. Men hur gör jag då min undervisning likvärdig och likaså min bedömning? Jag använder mig av tydliggörande pedagogik och i mitt fall syftar, just begreppet tydliggörande pedagogik, till att använda bildstöd.

Jag börjar alltid med att bygga upp en bildbank hos eleverna, där eleverna får utveckla en förståelse för de bilder jag kommer att använda mig av i min undervisning. När eleverna sedan känner sig trygga med den tydliggörande undervisningen/bildstödet utvecklar jag undervisningen. Då börjar jag använda stödet för att kunna utveckla elevernas ämneskunskaper genom att jag lägger fokus på ämnesspecifika begrepp, ämnesövergripande begrepp och abstrakta begrepp.  Under utvecklingen av bildbanken arbetar vi mycket gemensamt. Vi kan tex se en film som vi sedan gör en begreppskarta om, eller så tar vi en av elevernas rastaktiviteter och bryter ner till en begreppskarta. Detta i syfte för att skapa en form och struktur i undervisningen som vi kan använda i mer abstrakta sammanhang. Vi kan då tillsammans diskutera om vilka bilder vi ska använda oss av beroende på vad vi vill säga samt för att det ska skapa den tydlighet som eleverna behöver.

I mitt arbete på grundsärskolan så har jag undervisat elever över tid utefter olika läroplaner som för oss har varit enligt ämnen eller ämnesområden.  Då eleverna har olika förutsättningar till att befästa kunskaper behöver jag också anpassa den tydliggörande pedagogiken. Jag måste anpassa pedagogiken så att utmaningarna kommer på rätt ställe för varje individ. Ett exempel på hur man använder metoden med tydliggörande pedagogik på ett effektivt sätt är när jag exempelvis undervisar i geografi. I mitt planeringsarbete behöver jag verkligen reflektera över de stöd eleven behöver i arbetets tema i helklass för att alla ska ges samma chans och möjlighet att utvecklas. För att konkretisera mer för er som läser så har vi under det här läsåret arbetat med tema ”jorden”. I början pratade vi övergripande om världsdelar och världshaven.  För att alla skulle få en chans att arbeta med samma tema men på olika sätt så krävdes det att jag också har tidigare kartlagt elevernas behov av min kreativitet i upplägg för att lyckas med lärandet. För de elever som hade en större utmaning rörande bildkartskunskap, valde därför att ta fram ett bildstöd över de som skulle skrivas, eleverna fick då klippa ut och limma fast respektive bild på rätt ställe på jordgloben. Genom det stödet klarade flera elever att visa vad de kunde och det blev en mycket lyckad bedömningen där jag gav alla eleverna förutsättning att visa vad de kunde utifrån sina individuella förutsättningar men i ett gruppsammanhang där alla fick känslan av att vara en del i ett större sammanhang. 

För mig handlar alltså den likvärdiga utbildningen om att skapa de rätta förutsättningarna för eleverna så att de kan befästa kunskaper och öka sina ämnesspecifika förmågor. Bildstöd är ett fantastiskt verktyg inom den tydliggörande pedagogiken. Våga utmana dig själv och laborera fram den tydliggörande pedagogik som passar just dina elever på både individ – och gruppnivå. 

Emelie Ström, Leg. F- 3 lärare i svenska, matematik, engelska, SO, NO och teknik

JUDTIH OCH MUPPSKOLAN: Det kollektiva skrivandet och undervisningen som blev en bok. 

Forskningen lyfter hur vi särskiljer komponenter inom språket och undervisar i skrift, tal och läsning i separata moment. I förskolans verksamhet arbetar man med språkets alla delar i en ständig process. Vad händer i övergången mellan förskola och skola? Varför undervisar inte skolan i språkets helhet? En aspekt av det hela är förankrat i våra styrdokument som delar upp alla språkliga delar i det centrala innehållet. Det är ju givet på ett sätt för att ge oss förutsättningar att kunna få med alla aspekter i vår undervisning men det betyder ju inte att vi behöver undervisa på samma sätt?!

I tidigare inlägg skrev jag om en klass på min skola som har skrivit en bok som nu kommer lanseras av förlaget Ekström & Garay. Hur lyckas en klass skriva en hel bok tillsammans och sedan få manuset till ett förlag? Att boken också lyckas få sponsring av olika företag / organisationer på upp emot 100 000 kr på mindre än en vecka visar på delvis ett engagemang men också ett bra och högaktuellt manus. Så hur lyckas man med detta i sin undervisning?

Bokens omslag, den kommer lanseras under majmånad och om man skulle vara intresserad av ett exemplar kan man mejla till författarna på weareuniq70@gmail.com

Vi arbetar enligt en tolkning av Murray Gadds metod ”kollektivt skrivande”. Vår variant i just detta skrivprojekt rörande Judith har innefattat olika processer i undervisningen. Vi började med att arbeta med en karaktärsbeskrivning – och så mejslades karaktären Judith fram. Judiths personlighet och karaktär är en blandning av många elever som går på grundsärskolan. Judith har sedan fått återuppleva elevernas minnen av episoder ur deras skolliv, där mycket har kretsat kring övergången från grundskola till grundsärskola. Övriga klasser på skolan har fått skapa medkaraktärer som återfinns i berättelsen på liknade sätt som denna klass gjorde i sitt skapande av Judith. Detta innebär att vårt skrivande blev något som hela vår skola kunde bli involverad i på ett eller annat sätt. Något som bygger gemenskap och samhörighet i hela verksamheten. 

Vi delade upp projektet i olika moment. Ett moment kunde bestå av att alla först fick skriva om sina upplevelser av grundskolan och sedan om hur det är att gå i grundsärskola. Vad tänkte de innan de bytte från den ena skolformen till den andra och vad har de för tankar kring olikheter? De skrev egna individuella texter som vi läste upp för varandra. Ett annat moment kunde vara att tillsammans brainstorma och genom tankekartor skapa oss en helhetsbild av olika teman.Alla delmoment på såväl individ- som gruppnivå har fungerat som stöd i skrivprocessen och spelat en stor roll för innehållet. Det förberedda underlaget har legat till grund för frågor som ställts för att leda arbetet framåt av pedagogen. Texterna har bearbetats och redigerats tillsammans i helklass, där alla har fått möjlighet att utöka sitt ordförråd och arbeta med sin förmåga att vidareutveckla och analysera egna gemensamma texter. 

På detta sätt har vi kunnat i ett skrivprojekt involvera alla språkets delar och även en hel skola. Elever kan genom ett skrivande tillsammans ökat sin förmåga att skriva, diskutera och få en ökad medvetenhet kring grammatikens betydelse för språket på ett givande och motiverande sätt. Man behöver alltså inte undervisa elever i en särskild insatt grammatiklektion, som enligt mig för övrigt är urtrist. Man kan involvera detta i ett motiverande och meningsfullt sammanhang, vilket bidrar till en ökad och fördjupad förståelse. Vi lär oss i en meningsfull kontext, och återigen så är det läraren som ser till att skapa denna, vi behöver bara vara lite öppna och kreativa tillsammans med våra fantastiska elever. 

Det tabubelagda ämnet: ”Baksidan av det lågaffektiva bemötandet” 

När jag reflekterar kring nya uppkomster brukar jag tänka kring frågan, ”vad hade människan för problem, innan lösningen blev just denna?” Så till dagens fråga: Vad hade skolan för problem innan lösningen blev ”det lågaffektiva bemötandet”?  Min tolkning är att skolans problemkultur bestod tidigare av att vi gav eleverna skulden för deras utmanande beteenden, arbetade med en bestraffningskultur där vi valde att exkludera ”de bråkiga” på olika sätt.  Eleverna var ’med’ sina utmanade beteenden och vi såg inte vår del i hur elever valt att agera i vissa situationer i skolan. Eleverna var även då ’med sina svårigheter’ istället för ’i svårigheter’. ”Barn gör rätt om de kan” blev då ledorden i skolan och en lösning på problemkulturen. Det lågaffektiva bemötandet, blev istället det synsätt som dominerade skolan. Men alla lösningar har sina baksidor…  

”Han blir galen om vi står i en kö så jag hoppar över att följa med på utflykten” 
 
”Nej, hon upplever slöjden som det som får henne dag förstörd så vi har idrott istället det gillar hon” 
 
”Jag tänker att det var bäst att han får äta godis till lunch eftersom annars får han ett utbrott och äter ingenting”, 

”Han blir så upprörd av att se Kalle så kan vi se till att matcha våra scheman så vi slipper mötas i korridoren” 
 
”Hälsa aldrig på det där barnet får då kan hon bli arg”, 
 
”Säg aldrig nej för då kommer hon börja slåss” 
 
Förvisso raljerar jag men jag gör det av en avsikt att påvisa exempel på hur vi kanske kan se på vissa konsekvenser av feltolkningar av bemötandet. Visst är det givet att ”barn gör rätt om de kan”. Men vi behöver reda ut vad misstolkningen av bemötandet har fått för konsekvenser i skolan och i samhället, vissa elever får alltså aldrig ett hej för att någon har sagt att denna elev kan bli upprörd. Vissa får aldrig träna på ett nej för att den kan bli arg. Sedan stöter dessa elever på någon som inte känner till hens olika egenheter eller register på vad som är okej och inte för just denna individ. Vad händer då? Vem får då skulden för agerandet i situationen, återigen individen, så vad har vi egentligen lyckats med i den formen av bemötande?  

 
Baksidan av misstolkningen av det lågaffektiva bemötandet: 
 
•Den bekväma pedagogen väg att undvika att ställa krav – ”Jag arbetar lågaffektivt” 
 
•Den konflikträdda individens sätt att slippa hamna i någon obehaglig situation och ett sätt att smita iväg från vårt samhällsuppdrag att forma fungerade individer i ett samhällsperspektiv. – ”Jag arbetar lågaffektivt” 
 
Pedagogen väljer att undvika kravsituationer då det kan framträda en konflikt, vilket får en effekt på vårt sätt att utmana elever.  

 
Det kan ju inte vara en rimlig tolkning av lågaffektivt bemötande att denna teori innebär att vi ska undvika saker in absurdum och inte låta elever utveckla sina förmågor till att bli fungerande samhällsmedborgare? Jag vet liksom förespråkare, att det lönar sig aldrig att skrika på någon, de lönar sig aldrig att läxa upp någon som har ett utmanande beteende?och/eller är i affekt. Det är givet att det?alltid?är?bättre?att arbeta förebyggande än att inte göra det. Men det betyder ju inte att man inte får säga till, att man ska undvika pressade kravsituationer. Vi kan aldrig veta individens maximala förmåga om vi väljer att inte våga utmana och prova?! Hur ska barn veta vad som är ett rimligt beteende om vi inte hjälper individen att utmanas och utvecklas i detta? 
 
Jag tycker beskrivning och utgångspunkten i lågaffektivt bemötande är bra, jag anser att det är ett givet sätt att tänka kring hur du bemöter människor i sin helhet. Men jag tycker inte om vad den har bidragit till i en misstolkad aspekt i skolan. Jag vet också att det finns en stor del av pedagoger som behöver ta till sig mer om hur man ska tänka kring att inte bidra till ökade konflikter, det finns ju även de som främjar konflikter. Och jag är definitivt emot en militärisk auktoritet som ska sätta elever på plats, de som ska visa vart skåpet ska stå om en elev utmanar en viss situation. Det handlar om hur vi väljer att praktisera och verka i vår yrkesprofession och att vi behöver se saker ur olika perspektiv, att en situation inte beror på en enskild faktor, alla kan vi påverka utfallet av olika situationer.  
 
När jag är iväg med mina egna barn och går ifrån min professionella roll och är mamma har jag noterat att man inte längre får säga till sina barn när de gör något helknasigt. Man får blickar och en ekande tystnad inträffar när man talar om att något inte var okej. Det här tror jag grundar sig i denna misstolkning som jag skrivit om ovan. Man får inte längre öppet säga att något inte är okej. Hur ska vi då lära ett yngre barn om vad som är okej eller inte okej? Det vi kan göra är att välja att bemöta vissa beteenden med passiv tystnad, försöka förebygga men när något sker måste vi kunna förklara att det var fel. Man ska givetvis agera som en förebild att ta efter men barn lever här och nu och lär sig också i direkta ögonblick. Jag tycker vi borde lyfta tabun kring att göra fel. Det är inget farligt att råka göra fel. Vi kan välja att se det som ett misslyckande eller så kan vi aktivt välja att se på “att göra fel” som en del av vårt ständiga lärande, stor som liten. Att det är okej att göra fel och det är även okej att prata om vad som inte gick som planerat. 
 
Om vi alltid förhåller oss inom en nivå där vi aldrig ska stöta på ett utmanande beteende, då kommer vi också helt begränsa utvecklingen. Något som ger mig en deppig känsla är just likgiltighet, att inte känna något tycker jag är obehagligt, tråkigt och otroligt deprimerande. Det är så jag upplever en vardag där vi inte arbetar utmanande och där vi har en rädsla för ett känsloregister.? Jag menar inte att vi ska ha en orimlig förväntan och kasta ut varje elev till ett konstant misslyckande, men vi måste våga prova. Vi måste våga möta känslor såsom frustration och ilska. Det är i dessa utmaningar som vi också får uppleva den sanna glädjen. Så det är dags att vi slutar misstolka något som i grunden är bra. Det är inte fel att prata om ’fel’, det handlar om hur du ser på att göra fel och hur du väljer att illustrera för andra hur du ser på just begreppet ’fel’ som avgör hur det faktiskt blir. 
 
Låt oss bemöta en aktuell konflikt på olika lämpliga sätt, skrik om det rör sig om livsfara och försök förebygga och ha en rimlig förväntan. Men låt den rimliga förväntan syfta till en hög sådan, ha mod och prova, var självkritisk mot dig själv om något gick snett. Men det är av stor vikt att våga pröva nya sätt, nya miljöer och metoder. Begränsa inte elever för att du är rädd för känslor, för att du inte personligen kan hantera konflikter. Låt eleverna få chans att utvecklas, känna och uppleva samt uttrycka sina känslor. Det värsta som kan hända är oftast att någon blir upprörd… och vad är det värsta med det? 

Öppna ögonen och se dig omkring

Det tog mig mycket tid att inse vikten av den röda tråden i skolans verksamhet. Jag har innan jag blev skolledare varit en lärare med endast ”undervisning i fokus’. Jag har aldrig varit en happening- person och är ännu inte det, jag kommer aldrig bli den där personen. Jag är personen som tar fram julkorsord på julpysslet. Jag är otroligt stel i den bemärkelsen, jag kan bjuda på mig själv men är verkligen ingen estetiskt lagd person. Jag var med andra ord ingen person som kunde bidra med aktiviteter och planering för fritidshemmets verksamhet. Jag är kreativ när det kommer till innehåll i skolundervisning, i ’huret’ och i skapandet med elever och personal men då i ett teoretiskt och verksamhetsutvecklande perspektiv.

Men det var som något vaknade till liv i mig den dagen jag bytte tjänsten som förstelärare till skolledare på skolan. Jag kände plötsligt att den där röda tråden mellan skola och fritidshem vart otroligt central för mig. Jag gick från min ”skolperson” till min ”verksamhetsperson”. Även om jag inte är kreativ som min fritidspersonal är när det kommer till aktiviteter, så kan jag begripa, förstå och utveckla verksamheten i sin helhet. Jag fick ganska snabbt en frustration för att många är som jag var, personer som endast har ”skolskola” i huvudet. För att förtydliga kom denna uppenbarelse för mig för knappt ett år sedan, men jag känner nu ett stort behov att också lyfta fritidshemmet som en otrolig viktig verksamhet för barn och unga. En verksamhet som sällan lyfts för allt bra den gör.

Det står mycket om ”lärarupproret” att lärare måste få minskad belastning etc. på sociala medier. Det provocerar mig särskild när jag också har fritids i åtanke. I min verksamhet på grundsärskolan utgör fritids mer än majoritet av min personal. De är i barngrupp från morgon till stängning, de är lärarens högra hand i mångt och mycket. De är elevernas stöd i det sociala samspelet. De gör inget ”fritidsuppror” , de jobbar övertid dagligen i pandemin, de jobbar lov och kan inte alltid få den där semestern när de önskar det som mest. De hoppar in i klass när lärarna är frånvarande. I kombination med lärarupproret står politiker på presskonferenser och framhåller att lärare ska i största möjliga mån arbeta hemifrån i pandemin. Men de pratar inte om fritids? Fritids är lite som grundsärskola i sin helhet, verksamheten som många glömmer men alltid räknar med att den finns.

Ingen arbetsgrupp inom skolan är mer än någon annan. Vi behöver se oss som ett team med tillgångar, att vi kan ta nytta av varandra, få en insyn i alla skolans verksamheter. Det är så mycket roligare när man öppnar ögonen och ser sig omkring. När vi väl gör det så kan vi skapa den där röda tråden, den tråden som knyter ihop den där bästa helheten som gör våra elever till vinnare. Så se dig omkring, gnäll inte i onödan att du inte hinner med ditt arbete på dina 45 timmar som du ska göra per vecka. Lärare har ett stort ansvar som jag skrivit om i tidigare inlägg, de ansvarar för dokumentation för elevers lärande, de ska se till att eleverna utvecklar ämnesspecifika förmågor och hitta olika sätt för många att lära och mycket, mycket annat. Det är ett stort uppdrag som kan sluka alla dina 45 timmar om du använder dessa som du ska varje vecka, men jag vet liksom alla andra, som praktiserat som lärare, att tiden inte alltid används. Jag fick höra en historia en gång att en annan lärare ansåg att det var ett privilegium att få tjänstgöra 34.5 timme per vecka och att de där 10 timmars förtroendetid var hens rätt till återhämtning och ledighet. Kruxet är att det är just lärare som hen som också finns, sen finns de många som gör ett gediget arbete, som brinner för sitt jobb och gör sina 45 timmar och ännu mer. Men sen finns också fritidshemmets verksamhet. De som arbetar för att utveckla elevernas empatiska sida, de som lär eleverna om det sociala samspelet i det utmanande fria. De som hjälper till att knyta vänskapsband. Tillsammans utgör vi ett ”skol- vi”, tillsammans skapar vi kunniga, empatiska medborgare. Låt inte bekväma, lata lärare, politiker som glömmer, lärare som jag själv var en gång: som inte riktigt förstår, förstöra det där ”vi- et” mellan verksamheterna. Mitt jobb blev om inte ännu mer utvecklande när jag också öppnade ögonen och såg helheten och vikten i den där ”söndertjatade ” men ack så viktiga röda tråden i verksamheten.

Den meningslösa läxan

”Ge oss mer läxor” är något som vårdnadshavare ofta uttrycker. Kanske av en välvilja att kunna bistå med mer övning eller så kan det också vara deras förslag på lösning när de vill nå till andra nivåer. En annan orsak kan även vara att läxor är ett sätt att få insyn i vad skolan arbetar med eller för att se sitt barn arbeta med skolarbete. 

Man vad är egentligen det faktiska lärandet med läxor? Det är många kommuner som uttalar sig för att det är en läxkommun. Jag är emot läxor i sin helhet och ser inget lärande i läxan som sådan. Läxor kan nog ses av förespråkare som ett tillfälle för repetition eller ett sätt för att elever ska ett ansvar för sina studier.  

Hur kan vi träna elever i att ta ansvar för sina studier, träna självständighet och öka sin metakognitiva förmåga?

Ett alternativt sätt som jag arbetat med i såväl grundskola och grundsärskola är ”egen planering” på schemat.  På denna tid får eleverna tillfälle att arbeta efter en egen plan där de får ta ansvar för hur mycket de beräknas hinna slutföra under en viss tid på schemat. I grundskolan gjorde jag en veckoplanering med olika ämnen och områden där det tydligt stod vad målet med vårt arbete var för veckan. Eleverna utgick då från den och skapade en plan. På grundsärskolan gjorde jag en variant av detta med en veckoplanering och som sedan bröts ner i moment där eleverna ofta utgick ifrån konkret arbete, som arbete visst antal sidor i matteboken likväl svenska, läsa tyst antal minuter etc. Eleverna själva får bestämma vad som var rimligt i tid och omfattning för att hinna utföra allt på den planerade tiden.  På denna tid kan man också hinna jobba ikapp det som man inte hunnit vid tidigare lektion. Genom detta får eleverna möjlighet att träna på att skapa en arbetsplan, reflektera över sin insats och motiveras till att få chans att slutföra uppgifter. Elever som haft ”egen planering” tycks vara extra motiverade till repetitionsarbete i läroböcker, jag brukar i regel i större utsträckning inte arbeta utefter styrda läromedel, men det får vi ta i ett annat inlägg. Detta arbetssätt skapar också en möjlighet till metakognition hos eleverna, vad är rimligt för mig att hinna med på en timme, hur ska jag lägga upp arbetet på bästa sätt? Ska jag börja med det enkla eller det som är mer utmanande?  Hur var egentligen min egen arbetsinsats idag, gjorde jag mitt bästa eller ska jag jobba vidare en stund efter skolan för att hinna klart. Jag har haft elever i grundsärskolan som annars kanske uppvisar en lägre motivation, tidigare benämts som bekväma och saknat egen motor i skolarbetet, som själva valt att arbeta klart även om lektionen tagit slut. För återigen, oavsett om du går i grund-, eller grundsärskola så kan ansvar, höga förväntningar bidra till en ökad prestation och vilja till skolarbete. 

När vi kommer hem från arbetet vill vi vara lediga, så varför ska barn och unga tvingas utan att kunna påverka att ha med sig arbetet hem? Hur kan vi säkerhetsställa att eleven dessutom gör arbetet på egen hand eller får möjlighet till det rätta stödet? Om jag ska utgå ifrån mig själv som mamma så är jag någon helt annan person än mitt ”lärar-jag”. Jag är inte alls samma goda pedagog som i skolan med mina egna barn, och hur många elever har utbildade pedagoger i hemmet?

Hur brukar läxor utformas? När jag hör på vänners beskrivningar, poddar om vardagslivet så hör man om en typ av utformning som består av glosläxa, läsläxa eller någon form av färdighetsträningsläxa. Läsläxa, fine! Men de andra två? Är de verkligen nödvändiga?

Jag tänker att allt borde grunda sig med en pedagogisk tanke, det vill säga, det ska alltid återfinnas ett lärande i det vi presenterar för eleverna. Även om min ”egen planering” följer samma struktur som kanske en annan form av färdighetsträningsläxa så är inte syftet själva innehållet i uppgiften även om de ger en repetition, utan syftet med det lärande är att elever ska ges möjlighet att utveckla sin förmåga att utvärdera sin egen prestation och genom att arbeta på detta sätt har jag också sett att det finns en vilja att försöka mer vid nästa tillfälle. Alla elever måste ges chansen att ta ansvar, utveckla sitt självständiga arbete men jag anser att detta måste ske inom skolans lokaler och integrerat i undervisningen.

Jag anser att elever ska få lära sig i skolan, få komma hem och sedan vara ”lediga” även om jag förespråkar läsning i hemmet. Men vad är syftet med läxor? Om vårdnadshavare efterfrågar detta så brukar jag alltid säga att jag inte är en förespråkare och lyfter att det finns andra sätt att berika sina kunskaper i hemmet. Involvera ert barn i diskussioner vid middagsbordet, träna på att resonera och reflektera kring olika ämnen. Öva på att uttrycka olika åsikter om exempelvis valet av middag till helgen och träna på att argumentera för att få igenom sitt specifika önskemål. Låt ditt barn skapa en multiplikation av antal bestick eller räkna antal tallrikar när ni ska duka för middagen. Eller bara prata med varandra, se en film och prata om den, det behöver inte vara så avancerat men det kommer ändå ge barnet en del i sin utveckling. Men sitta och träna på glosor är inget lärande, det är inget lärande att mekaniskt lära sig en glosläxa. Du lär dig när du sätter in ord i ett sammanhang, du lär dig när du använder ditt språk i en kontext. Skapa istället ett sammanhang och kontext och hoppa över det där med meningslösa läxa, vi kan lägga tiden på något mer vettigt som att umgås och faktiskt prata med varandra. 

Kan du sluta slåss?

Under vår lärarkarriär möter vi många olika elever som har olika sätt att lära, olika sätt att motiveras till lärande och som har olika intressen.

För att följa upp mitt tidigare inlägg kring idealeleven så vill jag exemplifiera ytterligare med en  elev och utifrån det problematisera elevsynen ytterligare.

Jag vill ta ett exempel från verkligheten, med godkännande från vårdnadshavare. Denna elev har utmaningar rörande spontant språk, har en intellektuell funktionsnedsättning och autism.

Jag har valt att beskriva just ett specifikt tillfälle där han skulle ha hemspråk med en extern hemspråkslärare. Ett intresse eleven har är att stimma, att se saker fladdra. Läraren lät eleven stimma under de tre första passen till att börja med. Lektionerna gick okej men då stimmande inkluderade lärare så kände hen att pass tre var det dags att säga stopp, ”jag vill inte att du gör så mer”. Det som blev konsekvensen var enligt min tolkning att eleven inte kunde förstå varför något som varit okej plötsligt inte längre var det. Då han har utmaningar rörande sin kommunikation uttrycker han sin frustration genom att slå läraren på armen. Läraren ringer upp föräldern efteråt och ber henne att säga åt sitt barn att sluta slåss.
Vem gör fel? Det är för mig och borde vara givet för alla, Läraren. Detta är bara ett av många exempel som säkert många känner till, där eleven helt plötsligt får vara med sina svårigheter. Det är klart att vi måste lära elever om vad som är socialt accepterat men det handlar om hur och när, samt att vi måste alltid se över ifall vi har en rimlig förväntan på situationen. Jag har haft eleven själv i många år, vilket gör att jag har själv begått 1000 fel på vägen givetvis. Ett annat exempel inkluderar mig själv, där jag ber eleven gå ut ur klassrummet och tvätta händerna varpå eleven säger tydligt nej. Jag tolkar i efterhand att eleven inte ansåg sig vara i behov av detta. Jag fortsatte ställa kravet på eleven att han skulle gå iväg och tvätta händerna. Varpå eleven till sist sular en bok rakt i mitt ansikte och det börjar då forsa blod ur min näsa. Vems var felet? Givetvis mitt, jag menar inte att jag skulle ha undvikit uppmaningen utan snarare förklarat varför på ett tydligare sätt än endast en uppmaning. Efter händelsen ritpratade jag med eleven och förklarade hur jag menade och vi förstod varandra. Efter det hände det aldrig igen.

Bara för att elever har utmaningar menar inte jag att vi ska undvika att ställa krav och inte låta de utvecklas. Denna elev har haft utmaningar att ingå i grupper när hen var yngre. Skolan har sedan i samarbete med vårdnadshavare fortsatt ställa krav, utmanat eleven i olika situationer och miljöer. Hela elevens mellan- och högstadium har han gått i klasser på grundsärskoleklasser upp mot ett tiotal elever. Han har nu lärt sig andra strategier att uttrycka sin frustration och har inte på flera år uttryckt sig genom att slåss. Eleven har även genom att han utmanas gått från att vara i behov av många olika stödstukturer och förberedelser och haft svårt med plötsliga förändringar, olika uppmaningar etc fått chansen att utveckla en flexibel sida där han kan hantera detta på ett fungerande sätt. Vi behöver ha höga förväntningar på alla elever såväl kunskapsmässigt, adaptivt och socialt. 

Så ja, du lärare som ombad elevens mamma att be eleven att sluta slåss. Elever kan utveckla strategier för detta, men vi bär ansvaret att lära eleven andra sätt och vi bär ansvaret att hitta sätten. Eleven är inte med sina svårigheter utan i dessa och vi behöver klura på de utvecklande arbetsrätten runt eleven. Vi får inte hamna i ett undvikande, vi behöver däremot förstå att vi, personal i skolan, har gjort något fel när det går fel, och vad är det värsta med det om vi bara tänker konstruktivt runt oss själva och gör på något annat sätt nästa gång? 

Idealeleven 

Alla som gått på lärarutbildningen känner sig säkert bekanta med uttrycken ”elev med svårigheter” eller ”elev i svårighet”. Vi vet alla att vi bör förhålla oss till elevsynen ”elev i svårigheter” och inte att eleven är med sina svårigheter, men ändå praktiserar vi ofta utifrån att eleven tycks äga sina egna svårigheter. Vi vet hur vi bör tala om frågan men vårt system tolkas ändå varit uppbyggt i det motsatta. Vi skriver åtgärdsprogram och har EHT på skolorna där vi landar i ett individperspektiv oavsett hur mycket denna debatt äger rum. Varför är det så? 

Är det en gammal vana som vi har svårt att ta oss ur och påverkar vårt traditionella system med ÅP etc oss så pass mycket att utvecklingen ändå går långsamt framåt? Jag har funderat mycket på just denna fråga, vad beror det på att vi ofta pratar om individer istället för vårt eget lärande? Varför utformar vi inte åtgärdsprogram utifrån vårt lärande och på en gruppnivå istället? Om Kalle uppvisar utmaningar i svenska undervisningen rörande sin läsförståelse och vi bedömer att han är i behov av särskilt stöd, varför kan vi inte tänka på att skriva ett åtgärdsprogram som utformas efter mina svårigheter att nå elever/ Kalle som har utmaningar rörande sin läsning? Det handlar ju trots allt om att jag inte lyckas med min undervisning, Kalle är ju inte med sina svårigheter utan i dessa.  

Jag tänker samma sak rörande utvecklande av IUP:er där nulägesbilden av de jag läst genom tiderna landat i mycket beteenden, svårigheter men även styrkor. Vi lägger ner för lite tid att fundera på tillvägagångsättet för individen i ett gruppsammanhang och i det egna lärandet, vad är mitt uppdrag i Kalles utveckling?  

Vi har en förmåga att måla upp en idealklass där alla ska motsvara en norm där alla ska kunna tillgodose sig en undervisning på liknade sätt, de som sticker ut, de tas upp på EHT och specialinsatta insatser görs runt eleven. Elever som uppvisar utmanande beteenden framställs som svåra, komplexa och problematiska och vi hamnar allt för sällan i att se vad varje enskild individ kan vara för typ av tillgång i ett gruppsammanhang.  

Vi kanske ska börja samtala om oss, lärare och skolpersonal istället, vad gör vi egentligen för att både möta individen där denna befinner sig, samt försöka se möjligheter i de resurser vi har att tillgå på skolan? Hur arbetar vi med att försöka förhålla oss i ett relationellt perspektiv istället för att ständigt förhålla oss kategoriskt. Alla grupper är olika, alla elever kan ses med olika tillgångar som vi kan se som användbara i ett gruppsammanhang. Vi kanske helt enkelt kan sluta med att hela tiden förhålla oss kring hinder, svårigheter och problematiska elevfall? Vi kanske kan gemensamt påminna om oss att tänka kring möjligheter, reflektera över vår egen yrkesroll och hur denna påverkar Kalle, likväl som alla andra i klassen? Den pedagogik som gynnar Kalle kan kanske tänkas gynna fler än bara han?  Min upplevelse av både grundskola och grundsärskola är att vi har olika idealklasser, idealelever som ska lära och bete sig på ett visst sätt, vi vill ofta lösa undervisningsproblem med tillsatta resurser. Vi behöver närma oss frågan om oss, vad gör jag i mitt lärande för att nå alla elevers olika kompetenser?  Det handlar till syvende och sist om oss, hur skapar vi en utmanade skola för alla? Det är inget dilemma man löser på en kvart, kanske inte ens på en livstid. Men det är också just det som gör att tjänstgöringen inom skola är ett otroligt inspirerande, utmanande och lärorikt arbete. Ett arbete som man aldrig kan bli fullärd på, ett arbete som inte kan efterfölja samma tänk och struktur någonsin. Så det handlar alltså om oss, dig och mig som arbetar med eleverna. Alla kan väl ändå ses som idealelever, om du väljer att tänka så…

UNIQ – Att få elever till entreprenörer

Jag jobbade endast 1 år i grundskolan som nyexaminerad lärare innan jag fann min helt rätta plats på grundsärskolan. På grundsärskolan har jag haft låg- mellan – och högstadieklasser, varpå min sista klass innan jag tog tjänsten som biträdande rektor, var en klass på 12 elever, som ville iväg på en klassresa till Liseberg. 

https://www.lararen.se/specialpedagogik/aktuellt/armband-gjorde-dromresan-till-verklighet

Vi diskuterade hur vi skulle kunna samla in pengar och det ena ledde vidare till det andra och vi bestämde oss för att skapa armband inspirerat av ”fuck cancer” armbanden men med loggan #uniq??.  Syftet var att uppmärksamma individer med intellektuell funktionsnedsättning och skapa en större medvetenhet kring grundsärskolan och eleverna som går där. Vi sålde armband över hela Sverige och även till andra länder. Eleverna föreläste, vloggade, spela in en kortdokumentär och vann priser för sitt arbete. Det blev grunden till vad som idag är ett etablerat entreprenörskap på vår skola. 

Nu drivs UNIQ som ett projektet integrerat i våra terminsplaneringar där vi arbetar ämnesövergripande.  UNIQ har nu vuxit mot hela skolan och i projektet ingår totalt 30 elever. Eleverna sköter alltifrån sortering, till administration, logistik, marknadsföring, verksamhetsutveckling och allt som hör till ett företagande. De lär sig hantera excel, och ska även få chans att behärska bokföringsprogram. Genom projektet har åtta elever, som nämnt tidigare inlägg, skrivit en bok, som kommer släppas genom förlaget Ekströms & Garay under våren. En bok som beskrivs som en av de största PR- händelserna i kommunen på väldigt länge. 

Så ett unikt projekt med ett UNIQ budskap och så många dimensioner av framgångsfaktorer. Eleverna på skolan har fått lära sig saker de inte trodde de kunde, de har fått praktisera  hur arbetslivet olika delar kan se ut, de får träna på att arbetsleda, samarbeta och hitta effektiva lösningar. De äger något meningsfullt själva samtidigt som de lär sig att utveckla sitt språk och sätta sina matematiska förmågor i en konkret och varierad kontext. 

Jag har sagt det många gånger men det handlar verkligen om våra förväntningar på våra elever. Mina 30 elever på skolan kan bidra och vara en tillgång, de kan tillföra i ett företagande och lyckas med saker som många inte kanske ens upplever i sitt vardagliga liv. Varför? En av orsakerna till vår framgång är att elevsynen som består av att alla barn / ungdomar är kompetenta och de är vår uppgift som skolpersonal att ge eleverna möjlighet att förvalta deras styrkor och utmanas i sina utmaningar/svårigheter. Jag råkar också ha en kreativ och helt fantastisk personalgrupp som arbetar på grundsärskolan och tillsammans utgör vi ett kreativt drömteam, vi och eleverna tillsammans. 

Om ni vill följa elevernas UNIQa arbete så finns de på Instagram och facebook under namnet weareuniq70. 

Som man frågar får man svar, eller? 

Det var namnet på min och Malin Ekmans självständiga arbete på speciallärareutbildningen, ”som man frågar får man svar. ”

Min mest givande utbildning var verkligen de där tre åren på halvfart på speciallärarprogrammet. När jag och Malin började läsa, skriva och observera om ämnet frågeord så insåg jag hur jag inte alls var medveten om mitt eget sätt att ställa frågor. Jag hade en uppfattning om att jag själv i regel ställde öppna frågor som syftade till att utveckla ett resonerande och mer analytisk tänkande. Jag hade fel. Jag var inte alls lika skickligt medveten som jag hade trott. Vi fick chans att förkovra oss i ännu en rysk mans tankar kring pedagogik, denna man var inte Vygotskij utan Davydov, som visade sig även han ha spännande tankar kring huruvida läraren skapade undervisning utifrån det som han kallade empiriskt eller teoretiskt tänkande. Hur man väljer att presentera ett stoff från grunden påverkar hur eleverna ger möjlighet att utveckla sitt tänkande. Om man tar exempellektion rörande introduktion till geometriska figurer, dagens lektionsexempel handlar om ”formen cirkel”. Då kan lärare fråga om eleverna kan identifiera former som är som en cirkel i klassrummet varpå eleverna får träna på att identifiera dessa. Här rör sig lärare från det konkreta till det abstrakta för att sedan prata om hur en cirkel utformas i ett senare skede, det är vad tolkningen blir i vad  Davydov menar är ett upplägg utifrån en ”teoretisk karaktär.” 

Om samma introduktion ska ske men utmärka sig i empirisk karaktär så arbetar lärare från det abstrakta till det konkreta. Läraren börjar med att förhålla sig i det osynliga dvs vad är det som utgör en cirkel? Ett exempel skulle, nu får alla Davydov experter ursäkta mig om jag skulle ha fel, men här kan lärare låta eleverna uppleva återskapandet av en cirkel. De kan exempelvis få prova att skapa en cirkel genom att använda sin armbåge som en passare för att ge eleverna ett underlag för diskussion kring mittpunkten betydelse för cirkeln. Definition av en cirkel ” En cirkel är mängden av punkter i planet som ligger på samma avstånd, cirkelns radie, till en given punkt, cirkelns mittpunkt.” (Wikipedia) Det vill säga genom att starta introduktion av cirkel i hur en cirkel skapas istället för att fokusera på att identifiera dessa egenskaper kring utseende skapar möjligheter för ett djupare ämneskunnande för eleverna. 

Jag är i detta exempel ovan en lärare som ställer utforskade frågor men har lagt upp min undervisning i en mer teoretisk karaktär. När vi skrev uppsatsen så tänkte vi att hur vi väljer att utforma frågorna med hjälp av frågeorden ”Vad?” ”Hur?” ”Varför?” får en betydelse för elevernas ämneskunskaper och resonerande.  Men en hur- fråga kan tendera landa i en vad- karaktär, om stoffet och undervisningen innan har följt en sådan struktur. Så ’huret’ innan vi ställer våra utforskande/ öppna frågor tolkas ändå av mig ha en stor betydelse för hur eleverna får möjlighet att utveckla ett fördjupat ämneskunnande. Vi kan välja att introducera ämnesspecifika begrepp på olika sätt, inget av teoretiskt eller empiriskt kunnande är rätt eller fel. Men vi ska ändå vara medvetna om att hur vi väljer att utforma undervisning får en effekt på elevernas kunnande kring begreppen och även utfallen av hur våra frågor landar hos eleven och vad vi kan förvänta oss i deras sätt att svara på den frågan vi ställt.

Hunden i undervisningen!

Flera reportage om mig som lärare har gjorts av anledning att jag arbetar med två lurviga kollegor. Jag har två utbildade skolhundar som tjänstgör med min i verksamheten. Första frågan som kommer från kritiker är ”men hur gör ni med allergifrågan?”. Det är inte en frågeställning att förringa, på min skola arbetar vi utefter socialstyrelsen riktlinjer rörande hygienrutiner. Listan på särskilda åtgärder kan göras lång men kort sammanfattat så har detta i min verksamhet inte varit den största utmaningen, då anser jag att hundrädsla varit en större utmaning. Att vara livrädd för hundar är mer vanligt än vad man kan tro, jag har dessutom två stora hundar, en golden retrieverhane vid namn Sid (4 år) och en vit herdehundstik vid namn Dis (8 år). Vikten av att ha en lämplighetstestad och utbildad hund är stor i denna aspekt rörande hundsrädsla. Mina hundar är tränade och testade att agera som stabila individer och också ha en bra grundlydnad, vilket har hjälp eleverna som varit hundrädda att känna sig trygga runt just mina hundar, vilket också senare har hjälp dessa individer i vardagssammanhang utanför skolan. 

Allt arbete med hund gör jag alltid i relation med läroplanen och de tjänstgör främst i ämnena matematik, svenska, kommunikation och verklighetsuppfattning. Hunden arbetar med ett konkret material och inkluderas i undervisningens delar. Hunden har en effekt att avdramtisera ”kravsituationen” och får eleverna att öppna sitt lärande och möta nya ämnesspecifika begrepp och färdigheter. Upplevelsen är att hunden har effekt på elevernas motivation till lärandet, det blir mer lustfyllt och samspelet mellan eleverna blir mer runt hunden så de som kanske annars har en utmaning rörande samspel får lättare i lärmiljön där hunden integreras. Det kan tolkas vara ett sätt att förändra och påverka elevernas lärmiljö, att gå från något traditionellt till något nytt, kreativt och annorlunda. 

Ett konkret exempel på en svenskalektion med hund är att hunden apporterar (bär) bokstäver till eleverna på deras uppmaning. De får sedan ett antal bokstäver tillsammans och sedan skapar och laborerar fram olika ord. Lektionen handlar sedan om att urskilja vad som identifierar en symbol och vad som identifierar ett ord. Vad händer när vi blandar symboler hejvilt och varför finns egentligen ord? Vad hade människan för problem när hen bestämde sig för att ordet ”sten” benämns just som ”sten”? Vad händer om vi ger hunden ett ord som hunden inte förstår, de kan också få praktisera begreppens betydelse i relationen till hunden och även till varandra. Mina hundar är tränade att inte agera på nonsensord, men de kan också bjuda på olika beteende i ett underhållsvärde. Så om vi bestämmer att för oss betyder ”sitt” att hunden ska hämta ett föremål men vi har inte lärt hunden detta, så kommer hunden inte hämta ett föremål utan istället sitta.  Det kanske kan upplevas som ett tramsigt exempel men det blir i denna aspekt en extremt konkret situationen där vi får en tillgång till en diskussion rörande ämnet, vad innebär det att vi pratar samma språk och har samma benämningar, vilka blir konsekvenser när vi har olika ord för olika saker?  Vi kan också träna in ett nytt ord för hunden som innebär hämta, döpa det till ”skum”, belöna hunden för varje gång den går och hämtar på ordet. Genom denna övning så har vi skapat en ny benämning tillsammans som har effekten att vi förstår varandras kommunikation, precis som uppkomsten med ord. Vi har tillsammans med hunden rest tillbaka och stött på ett problem och lärt oss tillsammans. Hade detta kunnat gå utan en hund? Givetvis! Samma lektion går att utföra utan att interagera med hunden, men när hunden interagerar med eleverna i detta samspel har jag kunnat observera att återfinns ett betydligt högre deltagande i en sådan typ av lektion, hundens närvaro och interaktion har en betydande effekt på deltagande och motivation hos eleverna. 

Ett annat exempel är att under en matematiklektion kan eleverna tillsammans med hunden arbeta med taluppfattning och matematiska begrepp. Hunden kan på deras kommando slå en tärning och vi kan arbeta med begreppen dubbelt och hälften, i denna aktivitet med tärningen kan vi närma oss heltal och decimaltal, som eleverna annars känner är abstrakta och svåra, men i samspel tillsammans med gruppen och hunden uppleva lärandemomentet som mer begripligt och har i dessa lärsituationer visat förmågor som i den klassiska klassrumssituationen inte har kunnat tydliggöras. 

Är hund i undervisningen en metod för alla? Nej, det finns nog sällan en renodlad metod som är utformad för precis alla. Alla uppskattar inte djur och det måste respekteras men i min erfarenhet har mina hundar bara inbringat för mig goda exempel i lärandet för en större majoritet. 

Jag skulle kunna skriva en bok om olika fantastiska lärsituationer som uppkommit där jag arbetat med Dis och Sid tillsammans med elever. Jag har elever som med hjälp av en läshund har knäckt läskoden, jag har elever som inte tidigare kunnat samverka som har utvecklat ett samspel. Elever som har utvecklat sin kommunikativa förmåga tillsammans med hunden. Vårdnadshavare har också i stor utsträckning bevittnat en positiv effekt av att vi har hundar som tjänstgör på skolan. Så frågar ni mig om jag ser vinsten att använda alternativa metoder såsom hundar i undervisningen, är mitt svar givet. Hunden har enligt mig en effekt på lärandesituationen, mina hundar har bidragit till en social – och kunskapsmässig utveckling på såväl individ- och gruppnivå.

Bygga självkänsla genom prestation 

”Jag ryser i hela kroppen ”  ”Herregud, vad vi är bäst” ”Fan att vi slutar nian” 

Vi har sedan i höstas arbetat med kollektivt skrivande som metod vilket slutligen landade i en hel bok. En bok om Judith och hennes fördomar om grundsärskolan, en bok om utanförskap och ett svart kunskapshål där allt känts helt obegripligt. Att gå från sämst till en känsla av att vara bäst. Att gå från att vara mobbad till att få vänner. För exakt hur vi arbetat tänker jag redogöra för i ett annat inlägg längre fram i tiden.

Eleverna hos oss på Ekebyhov hade en historia att berätta och vi lät dem göra det. Ingenting är omöjligt och med hårt slit kan man komma långt och nu står vi här tillsammans och eleverna har sålt in sitt manus till ett förlag och vi arbetar nu med budget och sponsring. De har också fått världens bästa illustratör att bidra med helt magiska bilder till boken. Hans namn är Jonn Clemente. 

Illustratör: Jonn Clemente

I ett projekt som utgått från ämnet svenska där fokus varit på skrivutveckling och läsförståelse kring ett ämne som legat nära elevgruppen och nu har vi en bok som ska lanseras. Åtta elever får genom detta uppleva att de blir uppskattade för en prestation de åstadkommit av människor de inte känner. Deras genuina lycka för detta blir bland det största i hela projektet enligt mig. Eleverna har utvecklats i så många olika dimensioner av det här skrivprojekt och går ut med kunskaper som jag nog kan säga att inte många vuxna individer fått möjlighet att utveckla. Att det är elever med intellektuell funktionsnedsättning är inget konstigt för mig, jag vet att de kan leverera, prestera och gillar liksom alla andra att ha förväntningar på sig. Tänk att man kan när man har förväntningar på elevgrupper och arbetar tillsammans så kan man åstadkomma en bok som numera omnämns som Ekerö kommuns största PR- händelse på flera år. Det har mina elever på Ekebyhov grundsärskola åstadkommit , och just för att vi tror att de kan och låter de prova, ge sig ut i den riktiga världen. De får nej, men de får också ja, man lär sig av både avvisande och om man försöker tillräckligt mycket så kommer man lyckas på ett eller annat sätt. 

Vissa kan tänka att det inte är att vara snäll när man kastar sig ut i det verkliga livet tillsammans med elever. Att när man utmanar eleverna såväl kunskapsmässigt och socialt precis vid sin proximala utvecklingszon. Att man hela tiden strävar efter mer och inte nöjer sig med halvdant. Givetvis ska man ha rimliga förväntningar på vad just varje individ befinner sig, man ska inte kasta sig in i något man tänker är alldeles för svårt men man kan också prata om vad som gått tokigt och lära sig av det. Det är här jag tänker att man inte är snäll, det är inte snällt att inte försöka utveckla varje enskild individ på maximalt sätt. Vi kommer stöta på diverse utmaningar men i slutändan kommer det ut elever som får rysningar i kroppen för vad de lärt sig, presenterat och bidragit med. Det är vad eleverna i team D hos mig har gjort sista året, de har vuxit flera meter både kunskapsmässigt och även rörande deras självkänsla. Jag är så oroligt stolt över er och jag vet att all skolpersonal hos oss känner precis detsamma. 

Artikel om boken https://malaroarnasnyheter.se/elever-skriver-bok-om-judith/

Grundsärskolan som skolform

I mitt tal på lärargalan sa jag att jag var glad att jag lyfts tillsammans med grundsärskolan som skolform, för att det är en skolform som inte lyfts så ofta. När jag varit i kontakt med annan skolpersonal, pedagogiska professioner, privatpersoner eller politiker så är det många som inte har någon kännedom alls om verksamheten. I flera olika sammanhang har jag varit i kontakt med media som inte heller är insatt i hur den fungerar och vissa är knappt medvetna om dess existens, det gäller såväl kvällstidningar och pedagogiska skrifter. Jag har många gånger reflekterat kring orsaken, en förklaring kanske kan ligga i ett forskningsperspektiv där målgruppen på grundsär länge varit känd som en underprioriterad grupp att forska kring just rörande den kunskapsmässiga biten. En av få avhandlingar som det diskuterats mycket runt på min speciallärarutbildning är Diana Berthén (2007) avhandling: Förberedelse för särskildhet: Särskolans pedagogiska arbete i ett verksamhetsteoretiskt perspektiv. Avhandlingen behandlar många delar av grundsärskolans pedagogiska verksamhet och den har bidragit till en diskussion rörande mål, bedömning och undervisning. Den lyfter en kritik riktad mot grundsärskolans där det framkommer bland annat en rad olika brister i undervisningen, att målgruppen inte har en utmanande undervisning utan till stor del består av fylleriuppgifter och tolkningen blir att det pedagogiska arbetet saknar ett djup. I ett historiskt perspektiv har målgruppen benämnts som obildbar, det är givet att historian bakom oss har en betydelse och haft en påverkan på vår nutid. Men idag har vi en läroplan liksom grundskolan som syftar till att utveckla ämnesspecifika förmågor när du läser utefter ämnen eller att du får möjlighet att utveckla färdigheter inom exempelvis ämnet kommunikation eller vardagsaktiviteter om du läser utefter ämnesområden. Det finns alltså två läroplaner hos oss vars syfte är att utveckla varje enskild individ efter en maximal förmåga. 

Aktuella lärandeteorier menar att vi lär oss i samspel och interaktion med andra. Mitt sätt att praktisera och tänka kring undervisning skiljer sig inte mot när jag undervisade i grundskolan. Jag undervisar elever i grupp, där elevers tankar får mötas av varandras idéer och kunskaper. Det finns så mycket som jag inte vet eller känner till ännu, men en sak som jag är övertygad om elever gynnas i lärandet med varandra. Det finns ingen grupp som inte kan lära sig och vi lär oss i ett samspel med andra, alla är i behov av någon form av sammanhang. Det handlar mer om vad vi, som lärare, kan leverera för att skapa möjligheter till att elever möts och samverkar kring ett stoff som möter dem där de befinner sig. När vi har grupper med olikheter så kan skolans värld beskriva det som en svårighet att möta. Jag anser att olika berikar och att vi inte ska samtala i ett brist/- eller problemperspektiv, vi ska prata om elever i svårigheter och inte med svårigheter. Det kan vara lätt att prata i olika termer som anses aktuellt eller ”fint” men hur vi väljer att praktisera utefter vår elevsyn får också en stor konsekvens för vår undervisning. Vi behöver bli bättre på att prata om möjligheter istället för hinder, alla kan lära och alla skolformer är viktiga.