Denice Sverla

Årets inspiratör 2019

Befattningar och utbildningar:
  • Biträdande rektor på Ekebyhov grundsärskola 
  • Förstelärare på Ekebyhov grundsärskola 
  • Klasslärare årskurs 4
  • Lärarexamen på avancerad nivå, Speciallärarprogrammet inriktning utvecklingsstörning
  • Kandidat inom ”Besök- terapi och – skolhundsförare” på svenska terapihundskolan
  • Lärarexamen på avancerad nivå. Grundlärarprogrammet, åk 1-6

Du har en klass där alla har en funktionsvariation och du får oss att våga prova, tro på vår egen förmåga och framför allt – se oss själva som de fantastiska individer vi är. Du tar hjälp av vår skolhund Sid som ger oss mycket stimulans. Vi ser att du älskar att arbeta med oss genom ditt engagemang och genuina intresse att inspirera oss elever. Du har en förmåga att hitta varje enskild elevs sätt att lära sig på bästa sätt. Du är en lärare som ställer krav och tror på varje enskild elev. Lärare som du i särskolan bidrar till en ökad självkänsla för barn med funktionsvariation.”

– Elevernas motiveringar till Årets Inspiratör 2019.

En bortglömd målgrupp – elever med intellektuell funktionsnedsättning

Jag såg nyligen ett youtube- klipp som var inspelat i år vars syfte var att visa upp en kommuns grundsärskola och dess lärmiljöer och arbetssätt. Det var som om jag klev in i en skola för 10 år sedan. Lärmiljön var fylld med skärmar, enskilda platser, hörselkåpor in absurdum, de hade så många olika ”speciallösningar” på individnivå och informerade om deras arbetssätt och pratade om vad dessa elever är i behov av och har svårt med såsom mina elever skulle benämnt som en ”muppskola”. Jag får också höra hur vissa gymnasiesärskolor har visat upp en undervisningsnivå på nationellt program där de låter elever titta på hur en kavel ser ut i 25 minuter. Tror de att eleverna är i behov av att titta på en bild för att utveckla sina ämneskunskaper? Och att detta krävs i 25 minuter, tror man inte att de kan läsa av en bild eller förstå vad en kavel är för något? Eller vad är syftet med en sån typ av genomgång? Vad är problemet? Varför är undervisningen rörande målgruppen mot intellektuell funktionsnedsättning så eftersatt? – Det är givet att den historiska bakgrunden har en effekt på vart vi befinner oss nu, men det är ett helt annat inlägg.

Så kan man samtidigt känna att ÄNTLIGEN har politikerna fattat galoppen och förstått att något måste göras, att vi behöver se över kvalitén rörande undervisningen i grundsärskolan, höja våra förväntningar samt byta namnet till anpassad grundskola och därmed ta bort benämningen ”sär”, det är ju trots allt år 2021 och nu kommer de med denna insikt. HALLELUJA!

Men… fortfarande kvarstår problemet och oron som finns för såväl elever och vårdnadshavare kring framtiden, vad händer sedan? Hur ska mitt barn kunna försörja sig och vara en tillgång i samhället? För vad händer egentligen sen? För er som inte känner till systemet för de elever som är inskrivna i grundsärskolan så har de endast rätt att söka till gymnasiesärskolan som har två inriktningar, nationellt eller individuellt program. Det nationella programmet riktar sig till elever som läser utefter ämnen och individuellt riktar sig främst till de som läser utefter ämnesområden, om vi ska prata generellt, det finns såklart individer som läst utefter ämnen som sedan läser individuellt program. Nationellt program är ett yrkesinriktat program där eleven tränas till att bli anställd inom den öppna arbetsmarknaden med lönebidrag, dessa elever får gå en praktisk yrkesförberenade utbildning, vilket i sig kan ses som bra. Men sen kommer vi till utmaningen, vilken femtonåring vet vad hen ska arbeta med när denna blir stor? Den förväntan läggs alltså på min målgrupp, då undrar jag om det är en rimlig förväntan? Om vi ska ge alla en likvärdig chans i samhället kan vi verkligen definiera denna smala valmöjlighet och förutsättningar som en sådan? Om jag skulle fått bestämma mig som femtonåring hade jag velat bli veterinär, vilket jag uppenbart inte landade i att utbilda mig till när jag väl blev vuxen och kunde bestämma mig. Jag hade friheten att vänta, ändra mig 1000 gånger innan jag till sist sökte till lärarprogrammet som 20 åring. Men den möjligheten har inte min målgrupp på grundsärskolan, de ska veta vad de vill bli när de är 15 år…

Det finns mycket som jag skulle vilja att vi samtala om, Anna Ekström, eller kommande skolminister efter dig. Vi måste börja prata om hur vi skapar tillgångar i individer, hur vi formar individer utefter deras styrkor och bygger vidare på det i ett samhällsperspektiv. 

Vi behöver också prata om de där skolorna som undervisar elever individuellt och aldrig på gruppnivå. Forskning och lärandeteorier hävdar att vi lär oss tillsammans, de säger ingenting om att individer med intellektuell funktionsnedsättning lär sig på annat sätt än genom just i samspel med andra. Vi behöver bli bättre på att ställa krav på grundsärskolor, vi behöver se till att alla lärare och pedagoger i denna verksamhet arbetar efter höga förväntningar, ett framåtdriv och slutar upp med att prata om ”det här är ju särskolebarn, de är i behov av eller de har svårt med”. Det finns inget sådant, det finns bara skolor och pedagoger som inte har förmågan att undervisa målgruppen på ett framåtsyftande sätt med ett framtidsperspektiv i fokus. 

Låt oss prata någon gång om eleverna med intellektuell funktionsnedsättning för jag vet att alla dessa kan vara en tillgång om vi skapar rätt förutsättningar för dem.

Att skapa förutsättningar för lärande på olika sätt

Det ”nya” som återfinns i många grundskolor nuförtiden är användande av bildstöd för att tydliggöra sin undervisning. Det finns som alltid en viss problematik med trender och det är frågan varför, hur och för vem gör vi detta? Vi kommer alltid ha vissa pedagoger som tycker något är fint och bra utan en djupare eftertanke, vissa hoppar på en trend utan att veta varför och vissa tvingas på en trend utan att känna att den just passar en själv eller ens elevgrupp. 

I verksamheten på Ekebyhov grundsärskola finns det många kompetenta pedagoger som jag också vill ska få chans att inspirera alla er läser på olika sätt. Därför ombad jag en lärare hos mig att skriva ett inlägg hur hon på ett systematiskt sätt arbetar med bildstöd i sin undervisning med svaren, varför, hur och för vem. 

/ Denice Sverla

Vad är egentligen en likvärd utbildning? Hur kan vi som arbetar i grundsärskola och grundskola arbeta med att skapa en likvärd utbildning?

Alla elever ska styras mot samma mål och det är våra kunskapskrav i läroplanen. Men jag anser att undervisningen inte ska se ut på samma sätt för alla elever. I skolan arbetar vi med elever som har olika förutsättningar. En likvärdig utbildning för mig tar avstamp i individen (eleven). Alla individer är vi olika och för mig är en likvärdig utbildning att fokusera på olikheterna hos de elever jag undervisar men också göra det i ett gruppsammanhang då vi lär oss tillsammans. Jag arbetar med att hitta olika vägar till målen/kunskapskraven utifrån elevens förutsättningar och behov. Eftersom jag arbetar utifrån individen i ett gruppsammanhang behöver jag ständigt vara kreativ i mina lösningar och hela tiden ha en framåtsyftande planering med höga förväntningar, då alla individer är i ständig utveckling.

När jag tar över en ny klass eller får nya elever i mina klasser kartlägger jag eleven/eleverna, för att sedan laborera fram det stöd individen behöver för att befästa kunskaper. Undervisningen ska utmana eleverna men ska också låta eleverna få en känsla av att de kan få landa i sina nya kunskaper.

Att arbeta individbaserat på en gruppnivå tar tid och jag måste vara flexibel i min profession. Jag måste ständigt undersöka och reflektera över var eleven befinner sig i sin utveckling i relation till gruppen. Men hur gör jag då min undervisning likvärdig och likaså min bedömning? Jag använder mig av tydliggörande pedagogik och i mitt fall syftar, just begreppet tydliggörande pedagogik, till att använda bildstöd.

Jag börjar alltid med att bygga upp en bildbank hos eleverna, där eleverna får utveckla en förståelse för de bilder jag kommer att använda mig av i min undervisning. När eleverna sedan känner sig trygga med den tydliggörande undervisningen/bildstödet utvecklar jag undervisningen. Då börjar jag använda stödet för att kunna utveckla elevernas ämneskunskaper genom att jag lägger fokus på ämnesspecifika begrepp, ämnesövergripande begrepp och abstrakta begrepp.  Under utvecklingen av bildbanken arbetar vi mycket gemensamt. Vi kan tex se en film som vi sedan gör en begreppskarta om, eller så tar vi en av elevernas rastaktiviteter och bryter ner till en begreppskarta. Detta i syfte för att skapa en form och struktur i undervisningen som vi kan använda i mer abstrakta sammanhang. Vi kan då tillsammans diskutera om vilka bilder vi ska använda oss av beroende på vad vi vill säga samt för att det ska skapa den tydlighet som eleverna behöver.

I mitt arbete på grundsärskolan så har jag undervisat elever över tid utefter olika läroplaner som för oss har varit enligt ämnen eller ämnesområden.  Då eleverna har olika förutsättningar till att befästa kunskaper behöver jag också anpassa den tydliggörande pedagogiken. Jag måste anpassa pedagogiken så att utmaningarna kommer på rätt ställe för varje individ. Ett exempel på hur man använder metoden med tydliggörande pedagogik på ett effektivt sätt är när jag exempelvis undervisar i geografi. I mitt planeringsarbete behöver jag verkligen reflektera över de stöd eleven behöver i arbetets tema i helklass för att alla ska ges samma chans och möjlighet att utvecklas. För att konkretisera mer för er som läser så har vi under det här läsåret arbetat med tema ”jorden”. I början pratade vi övergripande om världsdelar och världshaven.  För att alla skulle få en chans att arbeta med samma tema men på olika sätt så krävdes det att jag också har tidigare kartlagt elevernas behov av min kreativitet i upplägg för att lyckas med lärandet. För de elever som hade en större utmaning rörande bildkartskunskap, valde därför att ta fram ett bildstöd över de som skulle skrivas, eleverna fick då klippa ut och limma fast respektive bild på rätt ställe på jordgloben. Genom det stödet klarade flera elever att visa vad de kunde och det blev en mycket lyckad bedömningen där jag gav alla eleverna förutsättning att visa vad de kunde utifrån sina individuella förutsättningar men i ett gruppsammanhang där alla fick känslan av att vara en del i ett större sammanhang. 

För mig handlar alltså den likvärdiga utbildningen om att skapa de rätta förutsättningarna för eleverna så att de kan befästa kunskaper och öka sina ämnesspecifika förmågor. Bildstöd är ett fantastiskt verktyg inom den tydliggörande pedagogiken. Våga utmana dig själv och laborera fram den tydliggörande pedagogik som passar just dina elever på både individ – och gruppnivå. 

En bild som visar person, vägg, inomhus, leende

Beskrivning genererad med mycket hög exakthet

Emelie Ström, Leg. F- 3 lärare i svenska, matematik, engelska, SO, NO och teknik

JUDTIH OCH MUPPSKOLAN: Det kollektiva skrivandet och undervisningen som blev en bok. 

Forskningen lyfter hur vi särskiljer komponenter inom språket och undervisar i skrift, tal och läsning i separata moment. I förskolans verksamhet arbetar man med språkets alla delar i en ständig process. Vad händer i övergången mellan förskola och skola? Varför undervisar inte skolan i språkets helhet? En aspekt av det hela är förankrat i våra styrdokument som delar upp alla språkliga delar i det centrala innehållet. Det är ju givet på ett sätt för att ge oss förutsättningar att kunna få med alla aspekter i vår undervisning men det betyder ju inte att vi behöver undervisa på samma sätt?!

I tidigare inlägg skrev jag om en klass på min skola som har skrivit en bok som nu kommer lanseras av förlaget Ekström & Garay. Hur lyckas en klass skriva en hel bok tillsammans och sedan få manuset till ett förlag? Att boken också lyckas få sponsring av olika företag / organisationer på upp emot 100 000 kr på mindre än en vecka visar på delvis ett engagemang men också ett bra och högaktuellt manus. Så hur lyckas man med detta i sin undervisning?


Bokens omslag, den kommer lanseras under majmånad och om man skulle vara intresserad av ett exemplar kan man mejla till författarna på weareuniq70@gmail.com


Vi arbetar enligt en tolkning av Murray Gadds metod ”kollektivt skrivande”. Vår variant i just detta skrivprojekt rörande Judith har innefattat olika processer i undervisningen. Vi började med att arbeta med en karaktärsbeskrivning – och så mejslades karaktären Judith fram. Judiths personlighet och karaktär är en blandning av många elever som går på grundsärskolan. Judith har sedan fått återuppleva elevernas minnen av episoder ur deras skolliv, där mycket har kretsat kring övergången från grundskola till grundsärskola. Övriga klasser på skolan har fått skapa medkaraktärer som återfinns i berättelsen på liknade sätt som denna klass gjorde i sitt skapande av Judith. Detta innebär att vårt skrivande blev något som hela vår skola kunde bli involverad i på ett eller annat sätt. Något som bygger gemenskap och samhörighet i hela verksamheten. 

Vi delade upp projektet i olika moment. Ett moment kunde bestå av att alla först fick skriva om sina upplevelser av grundskolan och sedan om hur det är att gå i grundsärskola. Vad tänkte de innan de bytte från den ena skolformen till den andra och vad har de för tankar kring olikheter? De skrev egna individuella texter som vi läste upp för varandra. Ett annat moment kunde vara att tillsammans brainstorma och genom tankekartor skapa oss en helhetsbild av olika teman.Alla delmoment på såväl individ- som gruppnivå har fungerat som stöd i skrivprocessen och spelat en stor roll för innehållet. Det förberedda underlaget har legat till grund för frågor som ställts för att leda arbetet framåt av pedagogen. Texterna har bearbetats och redigerats tillsammans i helklass, där alla har fått möjlighet att utöka sitt ordförråd och arbeta med sin förmåga att vidareutveckla och analysera egna gemensamma texter. 

På detta sätt har vi kunnat i ett skrivprojekt involvera alla språkets delar och även en hel skola. Elever kan genom ett skrivande tillsammans ökat sin förmåga att skriva, diskutera och få en ökad medvetenhet kring grammatikens betydelse för språket på ett givande och motiverande sätt. Man behöver alltså inte undervisa elever i en särskild insatt grammatiklektion, som enligt mig för övrigt är urtrist. Man kan involvera detta i ett motiverande och meningsfullt sammanhang, vilket bidrar till en ökad och fördjupad förståelse. Vi lär oss i en meningsfull kontext, och återigen så är det läraren som ser till att skapa denna, vi behöver bara vara lite öppna och kreativa tillsammans med våra fantastiska elever. 

Det tabubelagda ämnet: ”Baksidan av det lågaffektiva bemötandet” 

När jag reflekterar kring nya uppkomster brukar jag tänka kring frågan, ”vad hade människan för problem, innan lösningen blev just denna?” Så till dagens fråga: Vad hade skolan för problem innan lösningen blev ”det lågaffektiva bemötandet”?  Min tolkning är att skolans problemkultur bestod tidigare av att vi gav eleverna skulden för deras utmanande beteenden, arbetade med en bestraffningskultur där vi valde att exkludera ”de bråkiga” på olika sätt.  Eleverna var ’med’ sina utmanade beteenden och vi såg inte vår del i hur elever valt att agera i vissa situationer i skolan. Eleverna var även då ’med sina svårigheter’ istället för ’i svårigheter’. ”Barn gör rätt om de kan” blev då ledorden i skolan och en lösning på problemkulturen. Det lågaffektiva bemötandet, blev istället det synsätt som dominerade skolan. Men alla lösningar har sina baksidor…  

”Han blir galen om vi står i en kö så jag hoppar över att följa med på utflykten” 
 
”Nej, hon upplever slöjden som det som får henne dag förstörd så vi har idrott istället det gillar hon” 
 
”Jag tänker att det var bäst att han får äta godis till lunch eftersom annars får han ett utbrott och äter ingenting”, 

”Han blir så upprörd av att se Kalle så kan vi se till att matcha våra scheman så vi slipper mötas i korridoren” 
 
”Hälsa aldrig på det där barnet får då kan hon bli arg”, 
 
”Säg aldrig nej för då kommer hon börja slåss” 
 
Förvisso raljerar jag men jag gör det av en avsikt att påvisa exempel på hur vi kanske kan se på vissa konsekvenser av feltolkningar av bemötandet. Visst är det givet att ”barn gör rätt om de kan”. Men vi behöver reda ut vad misstolkningen av bemötandet har fått för konsekvenser i skolan och i samhället, vissa elever får alltså aldrig ett hej för att någon har sagt att denna elev kan bli upprörd. Vissa får aldrig träna på ett nej för att den kan bli arg. Sedan stöter dessa elever på någon som inte känner till hens olika egenheter eller register på vad som är okej och inte för just denna individ. Vad händer då? Vem får då skulden för agerandet i situationen, återigen individen, så vad har vi egentligen lyckats med i den formen av bemötande?  

 
Baksidan av misstolkningen av det lågaffektiva bemötandet: 
 
•Den bekväma pedagogen väg att undvika att ställa krav – ”Jag arbetar lågaffektivt” 
 
•Den konflikträdda individens sätt att slippa hamna i någon obehaglig situation och ett sätt att smita iväg från vårt samhällsuppdrag att forma fungerade individer i ett samhällsperspektiv. – ”Jag arbetar lågaffektivt” 
 
Pedagogen väljer att undvika kravsituationer då det kan framträda en konflikt, vilket får en effekt på vårt sätt att utmana elever.  

 
Det kan ju inte vara en rimlig tolkning av lågaffektivt bemötande att denna teori innebär att vi ska undvika saker in absurdum och inte låta elever utveckla sina förmågor till att bli fungerande samhällsmedborgare? Jag vet liksom förespråkare, att det lönar sig aldrig att skrika på någon, de lönar sig aldrig att läxa upp någon som har ett utmanande beteende?och/eller är i affekt. Det är givet att det?alltid?är?bättre?att arbeta förebyggande än att inte göra det. Men det betyder ju inte att man inte får säga till, att man ska undvika pressade kravsituationer. Vi kan aldrig veta individens maximala förmåga om vi väljer att inte våga utmana och prova?! Hur ska barn veta vad som är ett rimligt beteende om vi inte hjälper individen att utmanas och utvecklas i detta? 
 
Jag tycker beskrivning och utgångspunkten i lågaffektivt bemötande är bra, jag anser att det är ett givet sätt att tänka kring hur du bemöter människor i sin helhet. Men jag tycker inte om vad den har bidragit till i en misstolkad aspekt i skolan. Jag vet också att det finns en stor del av pedagoger som behöver ta till sig mer om hur man ska tänka kring att inte bidra till ökade konflikter, det finns ju även de som främjar konflikter. Och jag är definitivt emot en militärisk auktoritet som ska sätta elever på plats, de som ska visa vart skåpet ska stå om en elev utmanar en viss situation. Det handlar om hur vi väljer att praktisera och verka i vår yrkesprofession och att vi behöver se saker ur olika perspektiv, att en situation inte beror på en enskild faktor, alla kan vi påverka utfallet av olika situationer.  
 
När jag är iväg med mina egna barn och går ifrån min professionella roll och är mamma har jag noterat att man inte längre får säga till sina barn när de gör något helknasigt. Man får blickar och en ekande tystnad inträffar när man talar om att något inte var okej. Det här tror jag grundar sig i denna misstolkning som jag skrivit om ovan. Man får inte längre öppet säga att något inte är okej. Hur ska vi då lära ett yngre barn om vad som är okej eller inte okej? Det vi kan göra är att välja att bemöta vissa beteenden med passiv tystnad, försöka förebygga men när något sker måste vi kunna förklara att det var fel. Man ska givetvis agera som en förebild att ta efter men barn lever här och nu och lär sig också i direkta ögonblick. Jag tycker vi borde lyfta tabun kring att göra fel. Det är inget farligt att råka göra fel. Vi kan välja att se det som ett misslyckande eller så kan vi aktivt välja att se på “att göra fel” som en del av vårt ständiga lärande, stor som liten. Att det är okej att göra fel och det är även okej att prata om vad som inte gick som planerat. 
 
Om vi alltid förhåller oss inom en nivå där vi aldrig ska stöta på ett utmanande beteende, då kommer vi också helt begränsa utvecklingen. Något som ger mig en deppig känsla är just likgiltighet, att inte känna något tycker jag är obehagligt, tråkigt och otroligt deprimerande. Det är så jag upplever en vardag där vi inte arbetar utmanande och där vi har en rädsla för ett känsloregister.? Jag menar inte att vi ska ha en orimlig förväntan och kasta ut varje elev till ett konstant misslyckande, men vi måste våga prova. Vi måste våga möta känslor såsom frustration och ilska. Det är i dessa utmaningar som vi också får uppleva den sanna glädjen. Så det är dags att vi slutar misstolka något som i grunden är bra. Det är inte fel att prata om ’fel’, det handlar om hur du ser på att göra fel och hur du väljer att illustrera för andra hur du ser på just begreppet ’fel’ som avgör hur det faktiskt blir. 
 
Låt oss bemöta en aktuell konflikt på olika lämpliga sätt, skrik om det rör sig om livsfara och försök förebygga och ha en rimlig förväntan. Men låt den rimliga förväntan syfta till en hög sådan, ha mod och prova, var självkritisk mot dig själv om något gick snett. Men det är av stor vikt att våga pröva nya sätt, nya miljöer och metoder. Begränsa inte elever för att du är rädd för känslor, för att du inte personligen kan hantera konflikter. Låt eleverna få chans att utvecklas, känna och uppleva samt uttrycka sina känslor. Det värsta som kan hända är oftast att någon blir upprörd… och vad är det värsta med det? 

Öppna ögonen och se dig omkring

Det tog mig mycket tid att inse vikten av den röda tråden i skolans verksamhet. Jag har innan jag blev skolledare varit en lärare med endast ”undervisning i fokus’. Jag har aldrig varit en happening- person och är ännu inte det, jag kommer aldrig bli den där personen. Jag är personen som tar fram julkorsord på julpysslet. Jag är otroligt stel i den bemärkelsen, jag kan bjuda på mig själv men är verkligen ingen estetiskt lagd person. Jag var med andra ord ingen person som kunde bidra med aktiviteter och planering för fritidshemmets verksamhet. Jag är kreativ när det kommer till innehåll i skolundervisning, i ’huret’ och i skapandet med elever och personal men då i ett teoretiskt och verksamhetsutvecklande perspektiv.

Men det var som något vaknade till liv i mig den dagen jag bytte tjänsten som förstelärare till skolledare på skolan. Jag kände plötsligt att den där röda tråden mellan skola och fritidshem vart otroligt central för mig. Jag gick från min ”skolperson” till min ”verksamhetsperson”. Även om jag inte är kreativ som min fritidspersonal är när det kommer till aktiviteter, så kan jag begripa, förstå och utveckla verksamheten i sin helhet. Jag fick ganska snabbt en frustration för att många är som jag var, personer som endast har ”skolskola” i huvudet. För att förtydliga kom denna uppenbarelse för mig för knappt ett år sedan, men jag känner nu ett stort behov att också lyfta fritidshemmet som en otrolig viktig verksamhet för barn och unga. En verksamhet som sällan lyfts för allt bra den gör.

Det står mycket om ”lärarupproret” att lärare måste få minskad belastning etc. på sociala medier. Det provocerar mig särskild när jag också har fritids i åtanke. I min verksamhet på grundsärskolan utgör fritids mer än majoritet av min personal. De är i barngrupp från morgon till stängning, de är lärarens högra hand i mångt och mycket. De är elevernas stöd i det sociala samspelet. De gör inget ”fritidsuppror” , de jobbar övertid dagligen i pandemin, de jobbar lov och kan inte alltid få den där semestern när de önskar det som mest. De hoppar in i klass när lärarna är frånvarande. I kombination med lärarupproret står politiker på presskonferenser och framhåller att lärare ska i största möjliga mån arbeta hemifrån i pandemin. Men de pratar inte om fritids? Fritids är lite som grundsärskola i sin helhet, verksamheten som många glömmer men alltid räknar med att den finns.

Ingen arbetsgrupp inom skolan är mer än någon annan. Vi behöver se oss som ett team med tillgångar, att vi kan ta nytta av varandra, få en insyn i alla skolans verksamheter. Det är så mycket roligare när man öppnar ögonen och ser sig omkring. När vi väl gör det så kan vi skapa den där röda tråden, den tråden som knyter ihop den där bästa helheten som gör våra elever till vinnare. Så se dig omkring, gnäll inte i onödan att du inte hinner med ditt arbete på dina 45 timmar som du ska göra per vecka. Lärare har ett stort ansvar som jag skrivit om i tidigare inlägg, de ansvarar för dokumentation för elevers lärande, de ska se till att eleverna utvecklar ämnesspecifika förmågor och hitta olika sätt för många att lära och mycket, mycket annat. Det är ett stort uppdrag som kan sluka alla dina 45 timmar om du använder dessa som du ska varje vecka, men jag vet liksom alla andra, som praktiserat som lärare, att tiden inte alltid används. Jag fick höra en historia en gång att en annan lärare ansåg att det var ett privilegium att få tjänstgöra 34.5 timme per vecka och att de där 10 timmars förtroendetid var hens rätt till återhämtning och ledighet. Kruxet är att det är just lärare som hen som också finns, sen finns de många som gör ett gediget arbete, som brinner för sitt jobb och gör sina 45 timmar och ännu mer. Men sen finns också fritidshemmets verksamhet. De som arbetar för att utveckla elevernas empatiska sida, de som lär eleverna om det sociala samspelet i det utmanande fria. De som hjälper till att knyta vänskapsband. Tillsammans utgör vi ett ”skol- vi”, tillsammans skapar vi kunniga, empatiska medborgare. Låt inte bekväma, lata lärare, politiker som glömmer, lärare som jag själv var en gång: som inte riktigt förstår, förstöra det där ”vi- et” mellan verksamheterna. Mitt jobb blev om inte ännu mer utvecklande när jag också öppnade ögonen och såg helheten och vikten i den där ”söndertjatade ” men ack så viktiga röda tråden i verksamheten.

Den meningslösa läxan

”Ge oss mer läxor” är något som vårdnadshavare ofta uttrycker. Kanske av en välvilja att kunna bistå med mer övning eller så kan det också vara deras förslag på lösning när de vill nå till andra nivåer. En annan orsak kan även vara att läxor är ett sätt att få insyn i vad skolan arbetar med eller för att se sitt barn arbeta med skolarbete. 

Man vad är egentligen det faktiska lärandet med läxor? Det är många kommuner som uttalar sig för att det är en läxkommun. Jag är emot läxor i sin helhet och ser inget lärande i läxan som sådan. Läxor kan nog ses av förespråkare som ett tillfälle för repetition eller ett sätt för att elever ska ett ansvar för sina studier.  

Hur kan vi träna elever i att ta ansvar för sina studier, träna självständighet och öka sin metakognitiva förmåga?

Ett alternativt sätt som jag arbetat med i såväl grundskola och grundsärskola är ”egen planering” på schemat.  På denna tid får eleverna tillfälle att arbeta efter en egen plan där de får ta ansvar för hur mycket de beräknas hinna slutföra under en viss tid på schemat. I grundskolan gjorde jag en veckoplanering med olika ämnen och områden där det tydligt stod vad målet med vårt arbete var för veckan. Eleverna utgick då från den och skapade en plan. På grundsärskolan gjorde jag en variant av detta med en veckoplanering och som sedan bröts ner i moment där eleverna ofta utgick ifrån konkret arbete, som arbete visst antal sidor i matteboken likväl svenska, läsa tyst antal minuter etc. Eleverna själva får bestämma vad som var rimligt i tid och omfattning för att hinna utföra allt på den planerade tiden.  På denna tid kan man också hinna jobba ikapp det som man inte hunnit vid tidigare lektion. Genom detta får eleverna möjlighet att träna på att skapa en arbetsplan, reflektera över sin insats och motiveras till att få chans att slutföra uppgifter. Elever som haft ”egen planering” tycks vara extra motiverade till repetitionsarbete i läroböcker, jag brukar i regel i större utsträckning inte arbeta utefter styrda läromedel, men det får vi ta i ett annat inlägg. Detta arbetssätt skapar också en möjlighet till metakognition hos eleverna, vad är rimligt för mig att hinna med på en timme, hur ska jag lägga upp arbetet på bästa sätt? Ska jag börja med det enkla eller det som är mer utmanande?  Hur var egentligen min egen arbetsinsats idag, gjorde jag mitt bästa eller ska jag jobba vidare en stund efter skolan för att hinna klart. Jag har haft elever i grundsärskolan som annars kanske uppvisar en lägre motivation, tidigare benämts som bekväma och saknat egen motor i skolarbetet, som själva valt att arbeta klart även om lektionen tagit slut. För återigen, oavsett om du går i grund-, eller grundsärskola så kan ansvar, höga förväntningar bidra till en ökad prestation och vilja till skolarbete. 

När vi kommer hem från arbetet vill vi vara lediga, så varför ska barn och unga tvingas utan att kunna påverka att ha med sig arbetet hem? Hur kan vi säkerhetsställa att eleven dessutom gör arbetet på egen hand eller får möjlighet till det rätta stödet? Om jag ska utgå ifrån mig själv som mamma så är jag någon helt annan person än mitt ”lärar-jag”. Jag är inte alls samma goda pedagog som i skolan med mina egna barn, och hur många elever har utbildade pedagoger i hemmet?

Hur brukar läxor utformas? När jag hör på vänners beskrivningar, poddar om vardagslivet så hör man om en typ av utformning som består av glosläxa, läsläxa eller någon form av färdighetsträningsläxa. Läsläxa, fine! Men de andra två? Är de verkligen nödvändiga?

Jag tänker att allt borde grunda sig med en pedagogisk tanke, det vill säga, det ska alltid återfinnas ett lärande i det vi presenterar för eleverna. Även om min ”egen planering” följer samma struktur som kanske en annan form av färdighetsträningsläxa så är inte syftet själva innehållet i uppgiften även om de ger en repetition, utan syftet med det lärande är att elever ska ges möjlighet att utveckla sin förmåga att utvärdera sin egen prestation och genom att arbeta på detta sätt har jag också sett att det finns en vilja att försöka mer vid nästa tillfälle. Alla elever måste ges chansen att ta ansvar, utveckla sitt självständiga arbete men jag anser att detta måste ske inom skolans lokaler och integrerat i undervisningen.

Jag anser att elever ska få lära sig i skolan, få komma hem och sedan vara ”lediga” även om jag förespråkar läsning i hemmet. Men vad är syftet med läxor? Om vårdnadshavare efterfrågar detta så brukar jag alltid säga att jag inte är en förespråkare och lyfter att det finns andra sätt att berika sina kunskaper i hemmet. Involvera ert barn i diskussioner vid middagsbordet, träna på att resonera och reflektera kring olika ämnen. Öva på att uttrycka olika åsikter om exempelvis valet av middag till helgen och träna på att argumentera för att få igenom sitt specifika önskemål. Låt ditt barn skapa en multiplikation av antal bestick eller räkna antal tallrikar när ni ska duka för middagen. Eller bara prata med varandra, se en film och prata om den, det behöver inte vara så avancerat men det kommer ändå ge barnet en del i sin utveckling. Men sitta och träna på glosor är inget lärande, det är inget lärande att mekaniskt lära sig en glosläxa. Du lär dig när du sätter in ord i ett sammanhang, du lär dig när du använder ditt språk i en kontext. Skapa istället ett sammanhang och kontext och hoppa över det där med meningslösa läxa, vi kan lägga tiden på något mer vettigt som att umgås och faktiskt prata med varandra. 

Kan du sluta slåss?

Under vår lärarkarriär möter vi många olika elever som har olika sätt att lära, olika sätt att motiveras till lärande och som har olika intressen.

För att följa upp mitt tidigare inlägg kring idealeleven så vill jag exemplifiera ytterligare med en  elev och utifrån det problematisera elevsynen ytterligare.

Jag vill ta ett exempel från verkligheten, med godkännande från vårdnadshavare. Denna elev har utmaningar rörande spontant språk, har en intellektuell funktionsnedsättning och autism.

Jag har valt att beskriva just ett specifikt tillfälle där han skulle ha hemspråk med en extern hemspråkslärare. Ett intresse eleven har är att stimma, att se saker fladdra. Läraren lät eleven stimma under de tre första passen till att börja med. Lektionerna gick okej men då stimmande inkluderade lärare så kände hen att pass tre var det dags att säga stopp, ”jag vill inte att du gör så mer”. Det som blev konsekvensen var enligt min tolkning att eleven inte kunde förstå varför något som varit okej plötsligt inte längre var det. Då han har utmaningar rörande sin kommunikation uttrycker han sin frustration genom att slå läraren på armen. Läraren ringer upp föräldern efteråt och ber henne att säga åt sitt barn att sluta slåss.
Vem gör fel? Det är för mig och borde vara givet för alla, Läraren. Detta är bara ett av många exempel som säkert många känner till, där eleven helt plötsligt får vara med sina svårigheter. Det är klart att vi måste lära elever om vad som är socialt accepterat men det handlar om hur och när, samt att vi måste alltid se över ifall vi har en rimlig förväntan på situationen. Jag har haft eleven själv i många år, vilket gör att jag har själv begått 1000 fel på vägen givetvis. Ett annat exempel inkluderar mig själv, där jag ber eleven gå ut ur klassrummet och tvätta händerna varpå eleven säger tydligt nej. Jag tolkar i efterhand att eleven inte ansåg sig vara i behov av detta. Jag fortsatte ställa kravet på eleven att han skulle gå iväg och tvätta händerna. Varpå eleven till sist sular en bok rakt i mitt ansikte och det börjar då forsa blod ur min näsa. Vems var felet? Givetvis mitt, jag menar inte att jag skulle ha undvikit uppmaningen utan snarare förklarat varför på ett tydligare sätt än endast en uppmaning. Efter händelsen ritpratade jag med eleven och förklarade hur jag menade och vi förstod varandra. Efter det hände det aldrig igen.

Bara för att elever har utmaningar menar inte jag att vi ska undvika att ställa krav och inte låta de utvecklas. Denna elev har haft utmaningar att ingå i grupper när hen var yngre. Skolan har sedan i samarbete med vårdnadshavare fortsatt ställa krav, utmanat eleven i olika situationer och miljöer. Hela elevens mellan- och högstadium har han gått i klasser på grundsärskoleklasser upp mot ett tiotal elever. Han har nu lärt sig andra strategier att uttrycka sin frustration och har inte på flera år uttryckt sig genom att slåss. Eleven har även genom att han utmanas gått från att vara i behov av många olika stödstukturer och förberedelser och haft svårt med plötsliga förändringar, olika uppmaningar etc fått chansen att utveckla en flexibel sida där han kan hantera detta på ett fungerande sätt. Vi behöver ha höga förväntningar på alla elever såväl kunskapsmässigt, adaptivt och socialt. 

Så ja, du lärare som ombad elevens mamma att be eleven att sluta slåss. Elever kan utveckla strategier för detta, men vi bär ansvaret att lära eleven andra sätt och vi bär ansvaret att hitta sätten. Eleven är inte med sina svårigheter utan i dessa och vi behöver klura på de utvecklande arbetsrätten runt eleven. Vi får inte hamna i ett undvikande, vi behöver däremot förstå att vi, personal i skolan, har gjort något fel när det går fel, och vad är det värsta med det om vi bara tänker konstruktivt runt oss själva och gör på något annat sätt nästa gång? 

Idealeleven 

Alla som gått på lärarutbildningen känner sig säkert bekanta med uttrycken ”elev med svårigheter” eller ”elev i svårighet”. Vi vet alla att vi bör förhålla oss till elevsynen ”elev i svårigheter” och inte att eleven är med sina svårigheter, men ändå praktiserar vi ofta utifrån att eleven tycks äga sina egna svårigheter. Vi vet hur vi bör tala om frågan men vårt system tolkas ändå varit uppbyggt i det motsatta. Vi skriver åtgärdsprogram och har EHT på skolorna där vi landar i ett individperspektiv oavsett hur mycket denna debatt äger rum. Varför är det så? 

Är det en gammal vana som vi har svårt att ta oss ur och påverkar vårt traditionella system med ÅP etc oss så pass mycket att utvecklingen ändå går långsamt framåt? Jag har funderat mycket på just denna fråga, vad beror det på att vi ofta pratar om individer istället för vårt eget lärande? Varför utformar vi inte åtgärdsprogram utifrån vårt lärande och på en gruppnivå istället? Om Kalle uppvisar utmaningar i svenska undervisningen rörande sin läsförståelse och vi bedömer att han är i behov av särskilt stöd, varför kan vi inte tänka på att skriva ett åtgärdsprogram som utformas efter mina svårigheter att nå elever/ Kalle som har utmaningar rörande sin läsning? Det handlar ju trots allt om att jag inte lyckas med min undervisning, Kalle är ju inte med sina svårigheter utan i dessa.  

Jag tänker samma sak rörande utvecklande av IUP:er där nulägesbilden av de jag läst genom tiderna landat i mycket beteenden, svårigheter men även styrkor. Vi lägger ner för lite tid att fundera på tillvägagångsättet för individen i ett gruppsammanhang och i det egna lärandet, vad är mitt uppdrag i Kalles utveckling?  

Vi har en förmåga att måla upp en idealklass där alla ska motsvara en norm där alla ska kunna tillgodose sig en undervisning på liknade sätt, de som sticker ut, de tas upp på EHT och specialinsatta insatser görs runt eleven. Elever som uppvisar utmanande beteenden framställs som svåra, komplexa och problematiska och vi hamnar allt för sällan i att se vad varje enskild individ kan vara för typ av tillgång i ett gruppsammanhang.  

Vi kanske ska börja samtala om oss, lärare och skolpersonal istället, vad gör vi egentligen för att både möta individen där denna befinner sig, samt försöka se möjligheter i de resurser vi har att tillgå på skolan? Hur arbetar vi med att försöka förhålla oss i ett relationellt perspektiv istället för att ständigt förhålla oss kategoriskt. Alla grupper är olika, alla elever kan ses med olika tillgångar som vi kan se som användbara i ett gruppsammanhang. Vi kanske helt enkelt kan sluta med att hela tiden förhålla oss kring hinder, svårigheter och problematiska elevfall? Vi kanske kan gemensamt påminna om oss att tänka kring möjligheter, reflektera över vår egen yrkesroll och hur denna påverkar Kalle, likväl som alla andra i klassen? Den pedagogik som gynnar Kalle kan kanske tänkas gynna fler än bara han?  Min upplevelse av både grundskola och grundsärskola är att vi har olika idealklasser, idealelever som ska lära och bete sig på ett visst sätt, vi vill ofta lösa undervisningsproblem med tillsatta resurser. Vi behöver närma oss frågan om oss, vad gör jag i mitt lärande för att nå alla elevers olika kompetenser?  Det handlar till syvende och sist om oss, hur skapar vi en utmanade skola för alla? Det är inget dilemma man löser på en kvart, kanske inte ens på en livstid. Men det är också just det som gör att tjänstgöringen inom skola är ett otroligt inspirerande, utmanande och lärorikt arbete. Ett arbete som man aldrig kan bli fullärd på, ett arbete som inte kan efterfölja samma tänk och struktur någonsin. Så det handlar alltså om oss, dig och mig som arbetar med eleverna. Alla kan väl ändå ses som idealelever, om du väljer att tänka så…

UNIQ – Att få elever till entreprenörer

Jag jobbade endast 1 år i grundskolan som nyexaminerad lärare innan jag fann min helt rätta plats på grundsärskolan. På grundsärskolan har jag haft låg- mellan – och högstadieklasser, varpå min sista klass innan jag tog tjänsten som biträdande rektor, var en klass på 12 elever, som ville iväg på en klassresa till Liseberg. 

https://www.lararen.se/specialpedagogik/aktuellt/armband-gjorde-dromresan-till-verklighet

Vi diskuterade hur vi skulle kunna samla in pengar och det ena ledde vidare till det andra och vi bestämde oss för att skapa armband inspirerat av ”fuck cancer” armbanden men med loggan #uniq??.  Syftet var att uppmärksamma individer med intellektuell funktionsnedsättning och skapa en större medvetenhet kring grundsärskolan och eleverna som går där. Vi sålde armband över hela Sverige och även till andra länder. Eleverna föreläste, vloggade, spela in en kortdokumentär och vann priser för sitt arbete. Det blev grunden till vad som idag är ett etablerat entreprenörskap på vår skola. 

Nu drivs UNIQ som ett projektet integrerat i våra terminsplaneringar där vi arbetar ämnesövergripande.  UNIQ har nu vuxit mot hela skolan och i projektet ingår totalt 30 elever. Eleverna sköter alltifrån sortering, till administration, logistik, marknadsföring, verksamhetsutveckling och allt som hör till ett företagande. De lär sig hantera excel, och ska även få chans att behärska bokföringsprogram. Genom projektet har åtta elever, som nämnt tidigare inlägg, skrivit en bok, som kommer släppas genom förlaget Ekströms & Garay under våren. En bok som beskrivs som en av de största PR- händelserna i kommunen på väldigt länge. 

Så ett unikt projekt med ett UNIQ budskap och så många dimensioner av framgångsfaktorer. Eleverna på skolan har fått lära sig saker de inte trodde de kunde, de har fått praktisera  hur arbetslivet olika delar kan se ut, de får träna på att arbetsleda, samarbeta och hitta effektiva lösningar. De äger något meningsfullt själva samtidigt som de lär sig att utveckla sitt språk och sätta sina matematiska förmågor i en konkret och varierad kontext. 

Jag har sagt det många gånger men det handlar verkligen om våra förväntningar på våra elever. Mina 30 elever på skolan kan bidra och vara en tillgång, de kan tillföra i ett företagande och lyckas med saker som många inte kanske ens upplever i sitt vardagliga liv. Varför? En av orsakerna till vår framgång är att elevsynen som består av att alla barn / ungdomar är kompetenta och de är vår uppgift som skolpersonal att ge eleverna möjlighet att förvalta deras styrkor och utmanas i sina utmaningar/svårigheter. Jag råkar också ha en kreativ och helt fantastisk personalgrupp som arbetar på grundsärskolan och tillsammans utgör vi ett kreativt drömteam, vi och eleverna tillsammans. 

Om ni vill följa elevernas UNIQa arbete så finns de på Instagram och facebook under namnet weareuniq70. 

Som man frågar får man svar, eller? 

Det var namnet på min och Malin Ekmans självständiga arbete på speciallärareutbildningen, ”som man frågar får man svar. ”

Min mest givande utbildning var verkligen de där tre åren på halvfart på speciallärarprogrammet. När jag och Malin började läsa, skriva och observera om ämnet frågeord så insåg jag hur jag inte alls var medveten om mitt eget sätt att ställa frågor. Jag hade en uppfattning om att jag själv i regel ställde öppna frågor som syftade till att utveckla ett resonerande och mer analytisk tänkande. Jag hade fel. Jag var inte alls lika skickligt medveten som jag hade trott. Vi fick chans att förkovra oss i ännu en rysk mans tankar kring pedagogik, denna man var inte Vygotskij utan Davydov, som visade sig även han ha spännande tankar kring huruvida läraren skapade undervisning utifrån det som han kallade empiriskt eller teoretiskt tänkande. Hur man väljer att presentera ett stoff från grunden påverkar hur eleverna ger möjlighet att utveckla sitt tänkande. Om man tar exempellektion rörande introduktion till geometriska figurer, dagens lektionsexempel handlar om ”formen cirkel”. Då kan lärare fråga om eleverna kan identifiera former som är som en cirkel i klassrummet varpå eleverna får träna på att identifiera dessa. Här rör sig lärare från det konkreta till det abstrakta för att sedan prata om hur en cirkel utformas i ett senare skede, det är vad tolkningen blir i vad  Davydov menar är ett upplägg utifrån en ”teoretisk karaktär.” 

Om samma introduktion ska ske men utmärka sig i empirisk karaktär så arbetar lärare från det abstrakta till det konkreta. Läraren börjar med att förhålla sig i det osynliga dvs vad är det som utgör en cirkel? Ett exempel skulle, nu får alla Davydov experter ursäkta mig om jag skulle ha fel, men här kan lärare låta eleverna uppleva återskapandet av en cirkel. De kan exempelvis få prova att skapa en cirkel genom att använda sin armbåge som en passare för att ge eleverna ett underlag för diskussion kring mittpunkten betydelse för cirkeln. Definition av en cirkel ” En cirkel är mängden av punkter i planet som ligger på samma avstånd, cirkelns radie, till en given punkt, cirkelns mittpunkt.” (Wikipedia) Det vill säga genom att starta introduktion av cirkel i hur en cirkel skapas istället för att fokusera på att identifiera dessa egenskaper kring utseende skapar möjligheter för ett djupare ämneskunnande för eleverna. 

Jag är i detta exempel ovan en lärare som ställer utforskade frågor men har lagt upp min undervisning i en mer teoretisk karaktär. När vi skrev uppsatsen så tänkte vi att hur vi väljer att utforma frågorna med hjälp av frågeorden ”Vad?” ”Hur?” ”Varför?” får en betydelse för elevernas ämneskunskaper och resonerande.  Men en hur- fråga kan tendera landa i en vad- karaktär, om stoffet och undervisningen innan har följt en sådan struktur. Så ’huret’ innan vi ställer våra utforskande/ öppna frågor tolkas ändå av mig ha en stor betydelse för hur eleverna får möjlighet att utveckla ett fördjupat ämneskunnande. Vi kan välja att introducera ämnesspecifika begrepp på olika sätt, inget av teoretiskt eller empiriskt kunnande är rätt eller fel. Men vi ska ändå vara medvetna om att hur vi väljer att utforma undervisning får en effekt på elevernas kunnande kring begreppen och även utfallen av hur våra frågor landar hos eleven och vad vi kan förvänta oss i deras sätt att svara på den frågan vi ställt.

Frågetecken – Gemzell's sandlåda

Hunden i undervisningen!

Flera reportage om mig som lärare har gjorts av anledning att jag arbetar med två lurviga kollegor. Jag har två utbildade skolhundar som tjänstgör med min i verksamheten. Första frågan som kommer från kritiker är ”men hur gör ni med allergifrågan?”. Det är inte en frågeställning att förringa, på min skola arbetar vi utefter socialstyrelsen riktlinjer rörande hygienrutiner. Listan på särskilda åtgärder kan göras lång men kort sammanfattat så har detta i min verksamhet inte varit den största utmaningen, då anser jag att hundrädsla varit en större utmaning. Att vara livrädd för hundar är mer vanligt än vad man kan tro, jag har dessutom två stora hundar, en golden retrieverhane vid namn Sid (4 år) och en vit herdehundstik vid namn Dis (8 år). Vikten av att ha en lämplighetstestad och utbildad hund är stor i denna aspekt rörande hundsrädsla. Mina hundar är tränade och testade att agera som stabila individer och också ha en bra grundlydnad, vilket har hjälp eleverna som varit hundrädda att känna sig trygga runt just mina hundar, vilket också senare har hjälp dessa individer i vardagssammanhang utanför skolan. 

Skolhunden Sid inväntar att få gå in på ett sök. Eleverna har lektion rörande tidsuppfattning

Allt arbete med hund gör jag alltid i relation med läroplanen och de tjänstgör främst i ämnena matematik, svenska, kommunikation och verklighetsuppfattning. Hunden arbetar med ett konkret material och inkluderas i undervisningens delar. Hunden har en effekt att avdramtisera ”kravsituationen” och får eleverna att öppna sitt lärande och möta nya ämnesspecifika begrepp och färdigheter. Upplevelsen är att hunden har effekt på elevernas motivation till lärandet, det blir mer lustfyllt och samspelet mellan eleverna blir mer runt hunden så de som kanske annars har en utmaning rörande samspel får lättare i lärmiljön där hunden integreras. Det kan tolkas vara ett sätt att förändra och påverka elevernas lärmiljö, att gå från något traditionellt till något nytt, kreativt och annorlunda. 

En bild som visar hund

Beskrivning genererad med mycket hög exakthet

Ett konkret exempel på en svenskalektion med hund är att hunden apporterar (bär) bokstäver till eleverna på deras uppmaning. De får sedan ett antal bokstäver tillsammans och sedan skapar och laborerar fram olika ord. Lektionen handlar sedan om att urskilja vad som identifierar en symbol och vad som identifierar ett ord. Vad händer när vi blandar symboler hejvilt och varför finns egentligen ord? Vad hade människan för problem när hen bestämde sig för att ordet ”sten” benämns just som ”sten”? Vad händer om vi ger hunden ett ord som hunden inte förstår, de kan också få praktisera begreppens betydelse i relationen till hunden och även till varandra. Mina hundar är tränade att inte agera på nonsensord, men de kan också bjuda på olika beteende i ett underhållsvärde. Så om vi bestämmer att för oss betyder ”sitt” att hunden ska hämta ett föremål men vi har inte lärt hunden detta, så kommer hunden inte hämta ett föremål utan istället sitta.  Det kanske kan upplevas som ett tramsigt exempel men det blir i denna aspekt en extremt konkret situationen där vi får en tillgång till en diskussion rörande ämnet, vad innebär det att vi pratar samma språk och har samma benämningar, vilka blir konsekvenser när vi har olika ord för olika saker?  Vi kan också träna in ett nytt ord för hunden som innebär hämta, döpa det till ”skum”, belöna hunden för varje gång den går och hämtar på ordet. Genom denna övning så har vi skapat en ny benämning tillsammans som har effekten att vi förstår varandras kommunikation, precis som uppkomsten med ord. Vi har tillsammans med hunden rest tillbaka och stött på ett problem och lärt oss tillsammans. Hade detta kunnat gå utan en hund? Givetvis! Samma lektion går att utföra utan att interagera med hunden, men när hunden interagerar med eleverna i detta samspel har jag kunnat observera att återfinns ett betydligt högre deltagande i en sådan typ av lektion, hundens närvaro och interaktion har en betydande effekt på deltagande och motivation hos eleverna. 

En bild som visar inomhus, hund, golv, fönster

Beskrivning genererad med mycket hög exakthet

Ett annat exempel är att under en matematiklektion kan eleverna tillsammans med hunden arbeta med taluppfattning och matematiska begrepp. Hunden kan på deras kommando slå en tärning och vi kan arbeta med begreppen dubbelt och hälften, i denna aktivitet med tärningen kan vi närma oss heltal och decimaltal, som eleverna annars känner är abstrakta och svåra, men i samspel tillsammans med gruppen och hunden uppleva lärandemomentet som mer begripligt och har i dessa lärsituationer visat förmågor som i den klassiska klassrumssituationen inte har kunnat tydliggöras. 

Är hund i undervisningen en metod för alla? Nej, det finns nog sällan en renodlad metod som är utformad för precis alla. Alla uppskattar inte djur och det måste respekteras men i min erfarenhet har mina hundar bara inbringat för mig goda exempel i lärandet för en större majoritet. 

Jag skulle kunna skriva en bok om olika fantastiska lärsituationer som uppkommit där jag arbetat med Dis och Sid tillsammans med elever. Jag har elever som med hjälp av en läshund har knäckt läskoden, jag har elever som inte tidigare kunnat samverka som har utvecklat ett samspel. Elever som har utvecklat sin kommunikativa förmåga tillsammans med hunden. Vårdnadshavare har också i stor utsträckning bevittnat en positiv effekt av att vi har hundar som tjänstgör på skolan. Så frågar ni mig om jag ser vinsten att använda alternativa metoder såsom hundar i undervisningen, är mitt svar givet. Hunden har enligt mig en effekt på lärandesituationen, mina hundar har bidragit till en social – och kunskapsmässig utveckling på såväl individ- och gruppnivå.

En bild som visar utomhus, hund, gräs, vit

Beskrivning genererad med mycket hög exakthet

Bygga självkänsla genom prestation 

”Jag ryser i hela kroppen ”  ”Herregud, vad vi är bäst” ”Fan att vi slutar nian” 

Vi har sedan i höstas arbetat med kollektivt skrivande som metod vilket slutligen landade i en hel bok. En bok om Judith och hennes fördomar om grundsärskolan, en bok om utanförskap och ett svart kunskapshål där allt känts helt obegripligt. Att gå från sämst till en känsla av att vara bäst. Att gå från att vara mobbad till att få vänner. För exakt hur vi arbetat tänker jag redogöra för i ett annat inlägg längre fram i tiden.

Eleverna hos oss på Ekebyhov hade en historia att berätta och vi lät dem göra det. Ingenting är omöjligt och med hårt slit kan man komma långt och nu står vi här tillsammans och eleverna har sålt in sitt manus till ett förlag och vi arbetar nu med budget och sponsring. De har också fått världens bästa illustratör att bidra med helt magiska bilder till boken. Hans namn är Jonn Clemente. Image.jpeg

Illustratör: Jonn Clemente

I ett projekt som utgått från ämnet svenska där fokus varit på skrivutveckling och läsförståelse kring ett ämne som legat nära elevgruppen och nu har vi en bok som ska lanseras. Åtta elever får genom detta uppleva att de blir uppskattade för en prestation de åstadkommit av människor de inte känner. Deras genuina lycka för detta blir bland det största i hela projektet enligt mig. Eleverna har utvecklats i så många olika dimensioner av det här skrivprojekt och går ut med kunskaper som jag nog kan säga att inte många vuxna individer fått möjlighet att utveckla. Att det är elever med intellektuell funktionsnedsättning är inget konstigt för mig, jag vet att de kan leverera, prestera och gillar liksom alla andra att ha förväntningar på sig. Tänk att man kan när man har förväntningar på elevgrupper och arbetar tillsammans så kan man åstadkomma en bok som numera omnämns som Ekerö kommuns största PR- händelse på flera år. Det har mina elever på Ekebyhov grundsärskola åstadkommit , och just för att vi tror att de kan och låter de prova, ge sig ut i den riktiga världen. De får nej, men de får också ja, man lär sig av både avvisande och om man försöker tillräckligt mycket så kommer man lyckas på ett eller annat sätt. 

Vissa kan tänka att det inte är att vara snäll när man kastar sig ut i det verkliga livet tillsammans med elever. Att när man utmanar eleverna såväl kunskapsmässigt och socialt precis vid sin proximala utvecklingszon. Att man hela tiden strävar efter mer och inte nöjer sig med halvdant. Givetvis ska man ha rimliga förväntningar på vad just varje individ befinner sig, man ska inte kasta sig in i något man tänker är alldeles för svårt men man kan också prata om vad som gått tokigt och lära sig av det. Det är här jag tänker att man inte är snäll, det är inte snällt att inte försöka utveckla varje enskild individ på maximalt sätt. Vi kommer stöta på diverse utmaningar men i slutändan kommer det ut elever som får rysningar i kroppen för vad de lärt sig, presenterat och bidragit med. Det är vad eleverna i team D hos mig har gjort sista året, de har vuxit flera meter både kunskapsmässigt och även rörande deras självkänsla. Jag är så oroligt stolt över er och jag vet att all skolpersonal hos oss känner precis detsamma. 


Artikel om boken https://malaroarnasnyheter.se/elever-skriver-bok-om-judith/

Grundsärskolan som skolform

Lärargalan 2019
Lärargalan 2019

I mitt tal på lärargalan sa jag att jag var glad att jag lyfts tillsammans med grundsärskolan som skolform, för att det är en skolform som inte lyfts så ofta. När jag varit i kontakt med annan skolpersonal, pedagogiska professioner, privatpersoner eller politiker så är det många som inte har någon kännedom alls om verksamheten. I flera olika sammanhang har jag varit i kontakt med media som inte heller är insatt i hur den fungerar och vissa är knappt medvetna om dess existens, det gäller såväl kvällstidningar och pedagogiska skrifter. Jag har många gånger reflekterat kring orsaken, en förklaring kanske kan ligga i ett forskningsperspektiv där målgruppen på grundsär länge varit känd som en underprioriterad grupp att forska kring just rörande den kunskapsmässiga biten. En av få avhandlingar som det diskuterats mycket runt på min speciallärarutbildning är Diana Berthén (2007) avhandling: Förberedelse för särskildhet: Särskolans pedagogiska arbete i ett verksamhetsteoretiskt perspektiv. Avhandlingen behandlar många delar av grundsärskolans pedagogiska verksamhet och den har bidragit till en diskussion rörande mål, bedömning och undervisning. Den lyfter en kritik riktad mot grundsärskolans där det framkommer bland annat en rad olika brister i undervisningen, att målgruppen inte har en utmanande undervisning utan till stor del består av fylleriuppgifter och tolkningen blir att det pedagogiska arbetet saknar ett djup. I ett historiskt perspektiv har målgruppen benämnts som obildbar, det är givet att historian bakom oss har en betydelse och haft en påverkan på vår nutid. Men idag har vi en läroplan liksom grundskolan som syftar till att utveckla ämnesspecifika förmågor när du läser utefter ämnen eller att du får möjlighet att utveckla färdigheter inom exempelvis ämnet kommunikation eller vardagsaktiviteter om du läser utefter ämnesområden. Det finns alltså två läroplaner hos oss vars syfte är att utveckla varje enskild individ efter en maximal förmåga. 

Lärargalan 2019
Lärargalan 2019

Aktuella lärandeteorier menar att vi lär oss i samspel och interaktion med andra. Mitt sätt att praktisera och tänka kring undervisning skiljer sig inte mot när jag undervisade i grundskolan. Jag undervisar elever i grupp, där elevers tankar får mötas av varandras idéer och kunskaper. Det finns så mycket som jag inte vet eller känner till ännu, men en sak som jag är övertygad om elever gynnas i lärandet med varandra. Det finns ingen grupp som inte kan lära sig och vi lär oss i ett samspel med andra, alla är i behov av någon form av sammanhang. Det handlar mer om vad vi, som lärare, kan leverera för att skapa möjligheter till att elever möts och samverkar kring ett stoff som möter dem där de befinner sig. När vi har grupper med olikheter så kan skolans värld beskriva det som en svårighet att möta. Jag anser att olika berikar och att vi inte ska samtala i ett brist/- eller problemperspektiv, vi ska prata om elever i svårigheter och inte med svårigheter. Det kan vara lätt att prata i olika termer som anses aktuellt eller ”fint” men hur vi väljer att praktisera utefter vår elevsyn får också en stor konsekvens för vår undervisning. Vi behöver bli bättre på att prata om möjligheter istället för hinder, alla kan lära och alla skolformer är viktiga.

När jag var med i TV4 nyhetsmorgon.