Matilda Karlsson

Årets ledare 2018


Lärare i Svenska, Religion, Ledarskap samt Kommunikation på Aspero Idrottsgymnasium, Halmstad.

Tidigare var Matilda lärare på Klockargårdsskolan år 1-5 och Drottning Blankas gymnasium i Halmstad. Hon tog sin lärarexamen vid Högskolan i Halmstad år 2008. 

”Jag vill inspirera dig att hitta din motivation, vända blicken inåt och börja fundera på vem ditt ’lärar-jag’ är!”

Mentor?!

Nu är vi igång. De där första veckorna har lagt sig. De flesta namnen sitter. Nu kan vi börja jobba på riktigt. För min del har jag ytterligare en roll i år som jag tidigare inte haft på den skola där jag idag är verksam. Mentor. En omdebatterad roll. Vad är det egentligen? Vad ska det vara? Vad innebär rollen? Finns det någon arbetsbeskrivning? Många frågor, inte lika många svar. Enligt ne.se betyder mentor: 

uppfostrare, lärare; i nyare språkbruk särskilt den äldre, erfarne chef som på företagsledningens uppdrag vägleder en eller flera yngre medarbetare i deras personliga och professionella utveckling

Är det det jag är? Den som vägleder i personlig och professionell utveckling? Ja, kanske. Men medge att det är ett diffust begrepp. En roll som ger utrymme för att göra väldigt lite för sina elever, eller väldigt mycket. Hur mycket är lagom?

Jag har fördelen att undervisa i Ledarskap. Anledningen till att det är en fördel, är att jag själv hela tiden får chansen att tänka igenom och utvärdera min egen ledarroll. Jag anser mig ha en tydlig bild av hur jag vill vara som ledare men det skadar inte att rannsaka sig själv emellanåt. Jag återkommer om och om igen till det Moder Teresa påstås ha sagt under en föreläsning för en stor mängd högt uppsatta ledare. ”Känner du dem du leder? Tycker du om dem?”. Där är mitt framgångsrecept som ledare. Min målbild. Jag vill lära känna dem jag leder. Jag vill tycka om dem eftersom jag anser ledarskap vara en relation.

Att vägleda handlar också om motivation. Jag vet att jag haft ett helt inlägg om det tidigare i bloggen, men även det är en färskvara. Vad motiverar mig egentligen? Varför gör jag det här? Svaret är fortfarande detsamma som jag givit mig själv under alla år som lärare; Kan jag betyda någonting för någon enda elev, då har jag uppfyllt mitt mål.

Min största utmaning som mentor är att inte överarbeta. Jobba lagom mycket. Lägga ner tillräckligt med energi för att få en fungerande grupp med individer som mår bra. Men inte på bekostnad av mig själv.

Jag ser så mycket fram emot att få lära känna denna nya mentorsklass under tre års tid. Vägleda. I med- och motgångar. Få utnyttja hela mitt register som ledare och följa deras personliga och professionella utveckling. Jag börjar lära känna dem. Jag börjar tycka om dem.

Vad tar jag med mig?

Drygt en vecka med vanligt schema har gått. Livet känns nästan som livet före Corona. Nästan. Alla elever är på plats alla dagar t.ex. Jag går till klassrummet med en planering anpassad för fysisk undervisning. Zoom-lektionerna känns, tack och lov, avlägsna. Det är nästan som att jag vågar slappna av i känslan att distansundervisning snart är ett minne blott. Vi vänjer oss fort, oavsett vad det gäller. Jag vande mig vid zoom-lektioner. Jag tyckte aldrig om det, men jag vande mig.

Nu när jag får bedriva undervisning på det sätt jag gör det bäst på ställer jag mig frågan om jag har vett att uppskatta fysisk undervisning på plats? Vad tar jag med mig av det som de månader av distansundervisning lärde mig? Utnyttjar jag klassrummet och lektionstiden annorlunda nu? Vad var det jag saknade nu igen, när eleverna satt på andra sidan skärmen?

Interaktion är mitt spontana svar. Direkt interaktion. Både från mig till eleverna som grupp, från mig till enskild elev, men också från elev till elev. Att få igång en diskussion som verkligen lever är svårt via zoom. Att kunna gå runt och lyssna av hur tankarna går är otroligt värdefullt! Och att få en bekräftelse på den magkänsla jag har kring elevens nivå är skönt. Jag känner mig som en bättre lärare. Jag har förutsättningar till att vara en bättre lärare. Jag kan bygga en bättre undervisning om jag ser vad jag har att jobba med, vilket jag gör så mycket tydligare vid närundervisning.

Måtte det få hålla i sig.

Det finns något hoppfullt i att börja om

Då är vi igång igen. Nästan i alla fall. För min del börjar det vanliga schemat, med vanliga lektioner, den 23 augusti. Men jobbat, det har jag gjort i två veckor. Många andra yrken jag haft fram till den dag då jag började min lärarkarriär 2009 har haft något av slentrian över sig. Det går runt. Samma sak, i princip hela tiden. Samma personal, samma arbetsuppgifter. Sitta i kassan t.ex. Jag gick dit. Jag gjorde det jag skulle. Jag gick hem. När jag kom tillbaka två veckor senare, samma sak. Inget fel med det, men anledningen till att jag trivs bättre i ett yrke som läraryrket är att jag varje hösttermin får börja om. Det finns något hoppfullt i det. Min drivkraft är att hela tiden göra det jag gör idag ännu bättre än igår. Utan att för den skull jobba slut på mig själv. Det är svårt. Men det finns något hoppfullt i att få börja om.

Hösten 2018 när jag tilldelades priset ”Årets lärare – ledarskap” infann sig en liten dipp. Var jag färdig som lärare nu? Vad är nästa steg? ”Jag vann. Nu får jag göra något annat” ungefär. Men nej. Jag är en person som drivs av inre motivation snarare än yttre. Därför blir jag aldrig färdig. I en del branscher kan det vara bra att ”röra på sig”, byta arbetsplats, efter några år, just för att inte fastna. Fastna i en roll, i ett beteende, i relationer med kollegor. I läraryrket är det inte riktigt samma sak. Självklart kan jag fastna i en roll i förhållande till mina kollegor, ett beteende o.s.v. Men i förhållande till mitt ”arbetsmaterial” – mina elever och mina ämnen, får jag varje år börja om. Det utvecklar mig!

I år känner jag hopp om ett mer normalt läsår än förra året. Jag hoppas innerligt det är så. Att få bedriva undervisning med eleverna på plats. Vi vet såklart inte hur det blir i år, lika lite som vi för ett år sedan kunde tro att det skulle bli så mycket distansundervisning som det blev, men vi hoppas!

De elever som nu börjar gymnasiet hos mig och oss på vår skola har också chansen att börja om. I nya klasser, nya roller, med nya mål. Jag hoppas de tar den.

Och jag är laddad för att göra allt jag kan för att leda dem.

Sommarlov!!! =)

Det är få saker som skulle kunna få mig att avsluta min bana som lärare. Sommarlovet är en av dem. Att INTE få ha sommarlov alltså. Det är enda gången på hela året då jag till 100% kan släppa mitt arbete och verkligen känna mig ledig. Eller nästan i alla fall… Redan nu pyr idéer inför hösten, men det är enbart för att kreativiteten vaknar till liv när jag går ner i varv. Visst, på pappret har vi många lov, men få av dem innebär ledighet i praktiken. Sommarlovet gör det. Sommarlovet är medaljen, pokalen som tack för ännu ett läsår. Det tar tid att varva ner, begrunda vad det gångna läsåret inneburit. Det tar tid att få en klar bild av vad som fungerat bra och vad som fungerat sämre. Det tar tid att återfinna balans och energi. Och nu är jag bara i början av det.

Vila. Jag har varit inne på det förut, och jag nämner det igen. Det är inte farligt att ha mycket att göra om man bara lägger in vila. Nu tänker jag vila. Jag tänker inte kräva av mig själv att lägga tid på sommarlovet för att läsa in mig, göra planeringar eller utforska skolverks-dokument. Inte om jag inte känner för det. För det händer. Att jag känner för att bita tag i något jobb-relaterat även på sommarlovet. Och i så fall kommer jag göra det. Jag älskar mitt jobb. Tack vare sommarlovet tänker kanske du? Jag skulle säga – även på sommarlovet.

Jag kommer alltså vila även från denna blogg. Jag har ju redan börjat som du märkt…

Vill du ha en glimt av mitt sommarlov finner du det på instagram; makanr1

Glad Sommar!

Sommarlov!?

I vilket skick kommer vi lärare vara detta sommarlov?

När förra sommarlovet gjorde entré ramlade jag ihop i en enda hög efter att ha fått världen vänd upp och ner med distansundervisning mars-juni. I den högen låg jag till augusti när jag fick gå till läkaren för att få hjälp med att sova bl.a. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att distansundervisningen skulle genomsyra hela nästkommande läsår. Tur var väl det. Nu står vi här, med ännu ett sommarlov för dörren och jag tänker inte hamna i den där högen i år igen. Inte en chans. Detta år har givit mig möjligheten att värdesätta andra saker än jag brukar. Det har lärt mig att vad jag gör nu, hur jag beter mig mot mig själv, kommer betala sig när betygen skickats in.

Det är en härlig tid på en gymnasieskola såhär års. Framförallt i vanliga fall. I dagsläget har vi alla våra årskurs tre-elever på plats vilket gör att stämningen på skolan påminner om den vi är vana vid i studenttider. De är utklädda. De är bakfulla. Det tindrar i ögonen på dem. Och snart försvinner de från oss för gott. Vi har delat en väldigt speciell tid tillsammans med dem. Kanske ramlar de i samma hög som jag när vi väl sagt hejdå.

Vågar vi hoppas på att nästa termin blir mer normal än detta läsår varit? För min del måste jag våga hoppas det. Hur ska jag annars motivera mig själv? Jag motiveras av personliga kontakter med människor fysiskt närvarande. Kommer arbetsplatser och arbetsuppgifter förändras när denna pandemi sakta, sakta, sakta ebbar ut? Hur kommer scheman, hemifrån-jobb och digitala möten att se ut till hösten? Står vi inför en fullkomlig förändring även i skolans värld?

Jag vet inte. Men jag vet en sak. Det är att det här sommarlovet, det är efterlängtat.

Älska dem du leder!

Vem sa det från början? Jag har läst att Moder Teresa ska ha talat på en stor ledarkonferens till en stor skara högt uppsatta ledare. Hon ska ha sagt en mening innehållande två frågor. ”Jag har två frågor till er när det gäller ledarskap. Känner ni dem ni leder? Tycker ni om dem?”. Sen gick hon och satte sig. Sant eller ej vet jag inte, men väl värt att lyfta.

Är det det enkla svaret på hur man är en bra ledare? Så enkelt! och omöjligt jättesvårt på samma gång. Jag funderar ofta på vad mina känslor ska få spela för roll när det kommer till ledarskapet. Ofta landar jag i att utan känslomässiga relationer kan jag inte vara ledare. Men det gäller att hålla balansen. Lika svårt som det är att inte engagera sig för mycket för de där eleverna som kniper en speciell plats i ens hjärta, lika svårt kan det vara att uppbåda någon som helst känsla för vissa andra. Kanske att det är svårare att uppbåda känslor som inte finns. Säg att du har en elev som genomgående gör allt tvärtemot. Kommer för sent, har inte med sig sina saker, svarar otrevligt, sover under genomgångar o.s.v. HUR uppbåda kärleksfulla känslor för den?

Jag har två knep när jag hamnar i den situationen. Det första är att se eleven i fråga som en utmaning. ”När läsåret är slut, ska hen vara en av de som har en speciell plats i mitt hjärta”. Det andra är att se på dem med föräldraögon. Det där är någons son eller dotter! Någon har suttit med honom eller henne i sin famn mitt i natten och försökt trösta. Då är det inte så svårt att väcka någon slags känsla.

En annan klok kvinna, Astrid Lindgren, ska ha sagt ”Ge barnen kärlek och åter kärlek så kommer folkvettet av sig själv”. Förklaring överflödig!

Om mina elever ska kunna prestera behöver de känna sig trygga. Trygga känner de sig om de känner sig sedda, accepterade, respekterade och omtyckta. Därför börjar jag där. Jag vill SE mina elever. Jag vill acceptera och respektera dem. Och jag VILL tycka om dem!

Nackdelen med det, eftersom jag ofta lyckas uppbåda känslor för mina elever är att dessa veckor vi befinner oss i just nu blir väldigt känslosamma. Nu ska vi snart ta farväl. De ska ta studenten. Snart är vi ingenting för varandra längre. Men förhoppningsvis har jag gjort något avtryck i deras liv som påverkar dem positivt.

Stress

Denna tid på året är alltid likadan. I alla fall när jag haft samma tjänst som vanligt och jobbat på som vanligt. Just nu är väl ”som vanligt” aldrig som vanligt, men känslan när det börjar gå in i maj är densamma. Min ena dotter fyller år i maj och jag kopplar alltid ihop det med stress och inte alls någonting som är roligt. Det i sig sitter ihop med mitt yrke. Slutet på vårterminen är den högsta stresspuckeln för och många andra lärare. Förmodligen är det också anledningen till den där bilden på två ugglor som ska symbolisera en lärare i början av terminen samt en lärare i slutet av terminen. Jag behöver inte ens förklara hur de båda ugglorna ser ut.

Stress är på god väg att bli en av våra folksjukdomar. Hur många lärare känner du som varit, eller är utbrända? För min del räcker det inte med fingrarna på en hand. Och då har jag inte räknat med mig själv. Jag kan också tänka mig att stressen är en stor faktor till att många lämnar läraryrket. Tyvärr.

Men jag vill inte grotta ner mig i det, utan i vad man faktiskt kan göra åt det. I ett av mina tidigare inlägg skrev jag om vila. Det är inte att vi har mycket att göra som är problemet, utan det faktum att vi vilar för lite däremellan! Om natten är enda tillfället då du låter huvudet vila från intryck kommer du förr eller senare att få problem med sömnen. Det är så mycket klokskap som låter så logiskt.

Stress sätter sig olika på olika personer och utan att vara expert på ämnet stress kan jag i alla fall dela mina egna tankar och upplevelser. För min del sätter dig sig i bröstet och gör att jag inte kan ta djupa andetag. Det är ett tydligt tecken på att någonting är för mycket.

Så till vad jag tänker göra åt det. Jag tänker se över min vardag och mina rutiner. Mycket kan jag påverka själv. Istället för att ha som mål att träna hårt si och så många gånger i veckan tänker jag gå promenader. Jag har laddat ner ”Stressmottagningen” som app och har också börjat följa de ljudinspelningar som finns på Spotify om du söker på just ”stressmottagningen”. Jag vill ägna mig åt kravlösa aktiviteter. Måla lite. Lösa korsord. Sådant som inte kräver prestation. Och jag tänker dra ner på blogginläggen från två i veckan till ett. Så från nästa vecka blir det onsdagsinlägg för min del. Vad kan du göra för att påverka din vardag?

Värdegrund!

Min första föreläsning någonsin på lärarhögskolan handlade om skolans värdegrund. Jag minns att jag blev förvånad. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men av någon anledning blev jag förvånad. Skolans Värdegrund. Finns det ens en sådan?

Nu, 18 år senare, förstår jag såklart varför just det var det första vi gjorde. Nu bedriver jag värdegrundande arbete på jobbet dagligen. Både inom min undervisning på olika sätt, men även på andra vis.

Många skolor har värdeord kopplade till sig. Dessa går oftast att diskutera eftersom de emellanåt tenderar hålla sig långt från en realistisk verklighet. Jag vet t.ex. en skola som har som vision att bli ”Världens bästa skola”. Det känns inte helt realistiskt. På den skola där jag jobbar har vi flera olika värdeord. Tanken är att de inte ska vara bara ord, utan de ska implementeras i verksamheten på ett tydligt sätt. Ett av dessa ord är ”trygghet”. Det skulle kunna vara ett utopiskt orealistiskt ord som stannar vid att vara bara ett ord, men det upplever inte jag att det är.

Tack vare att skolan jag jobbar på är en ganska liten skola, är det relativt lätt att få igenom kreativa idéer och få jobba med det där man brinner lite extra för. För ett antal år sedan lyfte jag en av mina hjärtefrågor som handlar just om elevers välmående i skolvardagen. Vi började prata om kamratstödjare som ju finns på många skolor. Kanske mest på grundskolor, men ändå. Vore inte det någonting för vår verksamhet? Detta mynnade ut i en ny titel – ”Teambuilding-koordinator” och en ny verksamhet i verksamheten – ”Faddrarna”. Koordinatorn är jag och faddrarna är mina skötebarn. Verksamheten kring faddrarna behövde såklart organiseras upp och det värdeord som är kopplat till denna verksamhet är just ”trygghet”! Vad är syftet med faddrar, jo, att skapa trygghet för i första hand de nya eleverna i årskurs ett, men även för alla elever på skolan. Det där med att ha en fadderverksamhet kräver sin organisation med genomtänkt syfte, årshjul, tillvägagångssätt vid olika scenarior och så vidare. Allt baserat på kunskap kring grupprocesser och ledarskap vilket jag som teambuildingkoordinator ansvarar för att förmedla till gruppen med faddrar.

Om elever känner sig trygga är sannolikheten större att de lär sig bättre.

Och såklart var det därför min första föreläsning på lärarhögskolan handlade om skolans värdegrund.

Inför nästa läsår!

Så här på upploppet är vi många som känner att vi liksom snubblar fram och hoppas att vi inte ska stå på näsan innan mållinjen. Trots det, lägger jag på en extra uppgift på mig själv när den mentala mjölksyran riskerar att ta kål på mig. Jag har ett dokument som heter ”Inför nästa läsår”. Att ha ett dokument med det namnet och det innehåll jag snart ska förklara, är mitt hetaste tips till dig som är lärare.

I detta dokument skriver jag småsaker gällande min undervisning som dyker upp såhär på sluttampen.  Det kan gälla pedagogiska knep, övningar, eller ämnesinnehåll. Det kan vara t.ex. att ”Nästa år när jag jobbar med kommunikation ska jag börja med ett praktiskt arbetsområde för att lättare kunna förklara detta och detta i teorin”. Många av dessa tips till mig själv som jag kommer att tänka på tänker jag att jag kommer komma ihåg. Men när jag väl står där sen, då har jag inte en susning om vad det var för smarta tankar jag hade före sommarlovet.

När jag gjorde VFU hade vi ofta till uppgift att skriva logg-bok och sedan analysera vad som gick bra och vad som kunde gjorts annorlunda. Utifrån dessa analyser lärde jag mig otroligt mycket. Varför inte fortsätta med sådan verksamhet även när jag är rutinerad? Hur jag lär ut på bästa sätt förändras, hela tiden! Beroende på elever. Beroende på samhällssituation. Beroende på mitt eget tillstånd, mående och livsvillkor. När jag nu snubblar fram och bara vill snubbla in i en hängmatta och ligga där hela sommarlovet vill jag ändå göra mig själv tjänsten att tipsa om vad som kan göras bättre nästa år. 

Alla vet såklart inte vad de kommer jobba med nästa år. Jag vet t.ex. inte vilka kurser jag kommer ha eller vilka klasser jag kommer möta. Men det är inget hållbart argument i mina ögon för att inte göra det jag kan för att hjälpa mig själv igång till hösten. Jag kanske har testat någonting i år som fungerat ypperligt och för att inte glömma det, får det också stå med i mitt dokument ”Inför nästa läsår”. Kanske slutar det med att mina dokument ”Inför nästa läsår” blir min egen handbok för hur min undervisning fungerar som bäst, vad vet jag?! Det värsta som kan hända är att jag lagt några pytte-minutrar här och några pytte-minutrar där på att skriva saker som jag sen aldrig använder. Men det får det vara värt.

Vem tror jag att jag är?

Du har säkert hört om den lille pojken som gick på stranden och kastade tillbaka sjöstjärnor i havet. Det låg flera tusen sjöstjärnor på stranden, och någon, säkert en vuxen, säger kritiskt till honom; ”Det spelar ingen roll att du försöker kasta tillbaka sjöstjärnorna i havet, de är alldeles för många.” Då lyfter pojken en av sjöstjärnorna och säger ”För den här sjöstjärnan spelar det roll” innan han kastar ut den i vattnet.

Denna lilla historia ger mig tröst de dagar då jag ifrågasätter varför jag lägger ner tid, energi, själ och hjärta i en enstaka elev. Eller när jag går in med liv och lust i en lektion där eleverna i sinnet är någon helt annanstans. Om 28 av 29 elever är i en annan värld, så spelar det ändå roll för den 29e. Det är dock inte alltid lätt att känna så.

Mia Skäringer brukar namnge en av sina lärare från skoltiden. Hon pratar om henne med värme och säger ”Hon såg mig för den jag var och lät mig vara mig själv”. Kanske kände även denna lärare att ”Det är ingen idé, det är alldeles för många barn som behöver alldeles för mycket hjälp. Vem tror jag att jag är som tror mig kunna hjälpa alla dessa barn?”. Eller så visste hon om sitt värde i rollen som läraren som SÅG sina elever. Vad vet jag.

I vilket fall som helst gick jag hem igår med känslan i rubriken. Vem tror jag att jag är om jag tror att jag kan få någon enda elev att tänka till gällande just mitt ämne? Vem tror jag att jag är om jag tror att mitt bemötande spelar någon roll för en enskild elev?

Jante och jag är emellanåt alldeles för bra vänner. Vem tror jag att jag är? Vem VET jag att jag är? Jag vet att jag är en person som för mina elever skulle kunna vara det pojken på stranden är för en av sjöstjärnorna. Jag ska bara få mig själv att TRO på det också.

#vågavila

Vila även om det så innebär att du gör någon besviken! Även om du inte lever upp till de mål, krav eller önskemål du satt för dig själv. Som jag nu. Tanken är att jag ska blogga tisdagar och torsdagar. Men så blev det inte denna vecka. Jag valde att vila istället för att stressa ihop ett inlägg bara för att dagen igår hette ”tisdag”. Denna vecka blir det ETT inlägg. Idag. Onsdag.

Vad beror detta plötsliga behov av vila på? ÄR det ens ett plötsligt behov? Är det ett behov som gett sig till känna det senaste året, när så mycket annat tystnat? Beror det på att en ny vardag helt plötsligt ramlat ner i huvudet på mig? Eller beror det på ett instagraminlägg från en otroligt kompetent stress-pedagog som heter Caroline? Både och skulle jag säga.

Behovet av vila just nu är anledningen till att tisdagens blogginlägg uteblev, och anledningen till det är min nuvarande jobbsituation. Jag skulle beskriva den som att gå från noll till hundra på två sekunder med ett ständigt närvarande orosmoln av smitta och frånvarande elever ovanför mitt huvud. Från att ha haft väldigt få elever på skolan, suttit i karantän och sedan haft påsklov till – DETTA.

Med DETTA menar jag att jag förra veckan hade alla de elever jag undervisar på plats fysiskt. Så mycket intryck hela dagarna. Ljudnivån, dofterna, frågorna. Till DETTA hör också att alla tredjeklass-elever genomför sina lektioner i en idrottshall med allt vad det innebär för en ovan teoretisk lärare som jag. Därpå kommer vardagen, som också gått på sparlåga i och med karantän och påsklov. Så när denna nya vardag sparkade igång blev det som ett ekorrhjul igen. Livet innehåller endast jobb, matlagning, läxor och barn. Tänk att det var såhär vardagen såg ut förut!

Så att prioritera blogginlägg var egentligen inte ett alternativ, men den duktiga flickan i mig tänkte minsann inte göra någon besviken, svika mina egna krav… ”För SÅ gör man inte” tänkte jag. Tills jag läste Carolines inlägg på instagram.

Målet var att slänga ihop ett inlägg tidigt i morse och få det att se ut som att det handlade om tisdagen på något sätt. Innan jag hann så långt tittade jag dock igenom instagram-flödet och möttes av ett så klokt inlägg av Carro.

Stress-pedagogen jag syftar på heter alltså Caroline och är i botten utbildad lärare för grundskolans senare år och gymnasiet. Hon har också läst specialpedagogik för att till slut utbilda sig till stress-pedagog. Hennes inlägg under hashtagen ”våga vila” hittar du genom att följa henne; hallbar_halsa_stresshantering.

Tack Carro för en SÅ viktig påminnelse mitt i denna stressade värld! För vems skull stressar vi? Inte är det för vår egen i alla fall. Därför tänker jag haka på din dröm och vision, så som du beskriver den idag, nämligen; 

”Att vara med och vända denna galna prestations- och informationskultur till en mer balanserad kultur i vårt land. Som det är nu, kan det inte fortsätta. 

Utmattning och stressrelaterad ohälsa har blivit en folksjukdom och människor lider, både psykiskt, fysiskt och ekonomiskt.

Som tidigare utmattad och utbildad stressterapeut/stresspedagog så vet jag ju nu att det är inte själva stressen som kan bli skadlig, utan det är BRISTEN PÅ ÅTERHÄMTNING.”

Så – vad kan jag som liten ekorre göra?

För det första måste jag uppmärksammas på vad jag själv gör! Sedan kan jag börja föregå med gott exempel mot mina elever.

”Nej, jag svarar inte på mail dygnet runt”.

”Nej jag är inte anträffbar på helgerna”,

eller vad det nu kan vara. För det andra kan jag planera min undervisning på ett sätt som gör att eleverna tvingas till vila. Jag ger dem inte inlämningsuppgifterna före lovet, för då KAN de inte jobba med den på lovet. När de skriver uppgifter under lektionstid skriver de på exam, för då låser jag sidan när lektionen är slut så de inte kan skriva på den utanför lektionstid. Jag tvingar dem till vila. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, även i det här fallet!

Vad kan du göra för att förespråka vikten av vila för dem du möter?

#vågavila

Tillsammans är vi starka! Eller?

Fler än en gång har jag hört lärare säga, och mig själv känna, att läraryrket är ett ensamt yrke. Varför är det så? Ensamhet i klassrummet, i mötet med föräldrar, vid planering och bedömning. Med lärarscheman som sällan ger förutsättningar för gemensamma raster eller luncher är det kanske egentligen inte så konstigt att vi slutar ensamma i slutändan. Men är det bara så enkelt? Är det enbart en schematisk problematik?

Jag lyssnade på en klok kvinna vid ett tillfälle som förklarade situationen mitt i prick genom att berätta något i stil med; ”När jag var nyutexaminerad lärare var det en lycka att komma in i kopieringsrummet och upptäcka att en kollega glömt en kopia”. Hon syftade på att lärarkollegor i stor grad var väldigt snåla med att dela med sig av material när hon var ny som lärare. Detta har jag hört från flera olika håll även om jag inte upplevt det riktigt så starkt själv. I samtal i nutid med mina egna högstadielärare tillbaka på 90-talet har de berättat om situationer liknande mobbing där nya lärare, som stod lägst i rang, inte fick ta del av mer erfarna lärares material, tips och idéer. På den tiden fanns det visserligen läroböcker i klassuppsättningar att tillgå, men det är inte där min poäng ligger. Vad är det som gör att lärare, kanske och förhoppningsvis framförallt tillbaka i tiden, varit så rädda för att dela med sig av idéer och material? Ska vi inte hjälpas åt?

Är det bara schematiska förutsättningar som bidrar till att samarbete och tillsammans-anda inte finns? På vissa skolor kanske det är så enkelt.

I vilket fall som helst anser jag det faktum att man delar med sig av sitt material ha blivit klart mycket bättre sedan jag själv examinerades, även om jag personligen aldrig behövt gå och hoppas på kvarglömda kopior i kopieringsrummet. Tack vare digitala material, forum och grupper kan vi lärare vara starka tillsammans idag även om någon kanske har oturen att arbeta på en skola utan viljan att dela med sig kollegor emellan.

Även om en skola har ett öppet klimat gällande att dela med sig av tankar, idéer och material, är läraryrket till stor del ett ensamt yrke. Kanske måste man helt enkelt lära sig att trivas med det för att jobba som lärare?

Karriärstege?

Lärarens karriärstege

Finns den?

Jag tror att kategorin människor som drivs av yttre belöningar som t.ex. hög lön och fina titlar är underrepresenterade inom lärarkåren. Jag vet inte. Men jag tror det. Jag tror också att de personer som drivs av detta men ändå väljer läraryrket säkert får detta behov tillfredsställt någon annanstans. Utanför jobbet kanske? Alternativt ”klättrar” de på det som går att klättra på inom skolan. Om det nu finns några steg att klättra på?

Lärarstudent – VFU-elev – provanställd – Lärare. Är det någon form av karriär-klättring? Om så är fallet, vad händer sen? Det sägs att det är nyttigt att byta arbetsplats efter x antal år. Men då klättrar du inte. Då förflyttas du väl mer i sidled? Efter 8 år på samma arbetsplats börjar det krypa lite i min klättrarlust, trots att jag är en person som mycket tydligt motiveras av inre belöningar. Jag vill känna mig nöjd, utvecklas. För att göra det behöver jag utmaningar. Jag vill växa i min lärarroll.

Jag landar dock i att det inte finns någon stege att klättra på. Och jag vill inte byta arbetsplats.

Jag hade kunnat sträva efter försteläraretjänst. Men de tjänsterna är redan tillsatta. Jag kanske skulle fundera på rektorsrollen? Men det är ett helt annat yrke.

Så vad göra?

Jag söker tillfredsställelse på min klättrarlust utanför jobbet. Tar vara på tillfällen där skolan inte är mina fyra väggar. Utmanar mig själv genom att föreläsa för allmänheten. Skriva krönikor i tidningar. Blogga för lärargalan. Eller göra det jag ska göra imorgon – föreläsa på högskolan.

Vad utmanar dig?

Intervall

Att träna intervall som löpare är en riktig snabbskjuts till bättre kondition. Är det så när man jobbar också? Ofta funderar jag över hur en optimal arbetsvecka skulle se ut. Inte för mycket. Inte för lite.  Balans. Och när jag just kommit fram till hur det borde vara inser jag att det inte går ihop med det yrke jag valt – lärare alltså. För det finns väldigt få veckor som är den andra lik vilket är en förutsättning för att kunna hitta någon form av balans kring hur hög arbetsbelastning som är lagom.

Efter några år på en och samma skola sätter sig rutinerna kring när det är lite kontra mycket att göra. Vilka perioder kräver vad av mig? Som ny lärare kunde jag ha dåligt samvete för att jag inte utnyttjade alla 10 förtroendetimmar under en vecka, trots att jag jobbade 25 förtroendetimmar veckorna därpå. Idag har jag lärt mig. Vissa veckor kräver sjukt många timmar utanför schemalagd tid och vissa veckor rullar jag tummarna. Det får vara så. Det är okej. Om inte kommer jag att krascha! Det gäller att ställa lagom höga krav på mig själv. Visst, rulla-tummarna-veckorna hade kunnat utnyttjas till att läsa in mig på ny forskning, gräva ner mig i spännande uppgifter o.s.v. Men då blir det för hög hjärtfrekvens utan vila och återhämtning. Jag vill hålla som lärare. Länge. Och då behöver jag lära mig att säga att det jag gör räcker. För jag vet att jag gör tillräckligt och mer ändå emellanåt.

”Ni lärare har bara lov hela tiden!”. En fras jag hört många gånger från icke-lärare. Så kanske det ser ut från andra sidan. Men vi jobbar också dygnet runt periodvis.

Jag tror det kan komma något gott ur att jobba intervall. När det lugnar sig kan jag med perspektiv se på vad som fungerade och vad som inte gjorde det. Jag kan ladda upp inför nästa etapp. Och med den arbetsrutin jag nu har vet jag när topparna och dalarna brukar komma, och då är jag förberedd på det. Inte helt olikt ett intervall-löp-pass.

Studieteknik!

Vad är det? Teknik för studier?

När jag gick på högstadiet och skulle ha prov på första världskriget började jag experimentera med studieteknik. Inte för att jag visste om det, men såhär i efterhand ser jag att det var precis det jag höll på med. Det började med att jag läste läroboken, men ingenting fastnade i huvudet. Frustrationen var total. Vad gjorde jag? Gav jag upp? Nix. Jag spelade in mig själv på kasettband när jag läste in kapitlet vi skulle kunna. Sedan lyssnade jag på texten istället. Om och om igen.

Studieteknik får för lite utrymme i skolan idag. Det har funnits ett och annat kapitel om studieteknik i läroböcker jag sett, men de har nästan gått obemärkt förbi. Och den studieteknik som beskrivs i dessa läroböcker är inte kompatibla med varken de kurser eleverna läser idag eller den teknik och digitaliserade vardag de lever i. I värsta fall, går eleverna igenom skolan utan att kunna ta till sig en bråkdel av vad de hade kunnat ta till sig om de bara haft rätt teknik. Studieteknik.

Jag jobbar på ett idrottsgymnasium. Tänk om de på fotbollsplanen inte fått någon teknik-genomgång. Eller i gymmet! Hur hade det sett ut? I bästa fall hade de slösat bort sin tid. I värsta fall hade de felbelastat och blivit skadade. I det teoretiska klassrummet förlitar vi oss på tidigare årskurser, öser på med våra ämnen och hoppas på det bästa!

Ibland känns det som att de teoretiska ämnena fungerar så. In med eleverna i klassrummet, mata på med fakta och teorier som ska in i huvudet bara. Vi tar för givet att eleverna själva vet hur de ska få in det. I ett veckobrev gällande min dotter i årskurs 6 skrev läraren ”se till att hjälpa era barn så de vet hur de ska plugga mest effektivt nu när nivån successivt stiger”. Det går väl an om du kan något om studieteknik, men hur ska en förälder som inte kan det hjälpa sitt barn? Får de inte hjälp med studieteknik i skolan?

Svaret på den frågan får jag i mitt eget klassrum. När jag träffar en klass för första gången frågar jag dem hur de lär sig bäst. De har ingen aning, de flesta. Hur ska jag då kunna lära dem mina ämnen? Nä, jag måste helt enkelt börja med studieteknik. Den tid jag tar från ämnet till studieteknik är en investering för kommande lektioner.

Vad lyfter jag då?

Det mest basala måste belysas. Vikten av sömn, bra mat på bra tider, skärmtider, platser och rutiner. Innan vi gör någonting som har med något ämne att göra måste detta vara på plats. Sedan pratar vi om vilka olika sätt som finns. Lyssna. Läsa. Processa. Kanske skapa? Olika beroende på vilket ämne det är. Vilken person man är. Vikten av repetition. Hur ofta, på vilket sätt, på vilken plats med vem. Anpassat till vad det är de pluggar till. Prov? Inlämningsarbete? Matte? Språk? Som du förstår är det här en halv vetenskap.

Jag menar inte att eleverna ska bli experter på pedagogik. Men de behöver bli experter på sig själva som lärande varelser. Jag kan inte utgå från att de lärt sig hur de själva lär sig bäst på låg-, mellan- och högstadiet. Även om de säkert testat flera olika metoder där. Åter igen behöver jag ta reda på var deras nuvarande position är för att kunna hjälpa dem framåt mot deras mål.

Jag behöver, i min undervisning, presentera olika verktyg tillsammans med innehållet. Tvinga till användning av tankekartor, läsning, visa olika processer. Annars är risken att de mest sitter av sin tid.

När jag gick på högstadiet fick vi själva experimentera om olika inlärningssätt skulle användas. Idag finns en uppsjö! Ljud-inspelning på mobilen, filmkamera på både telefon och dator, ordbehandlingsprogram som kan läsa upp texter o.s.v.

Varför inte presentera och använda dem?

Lös det!

För mig handlar att vara flexibel om att hitta lösningar på problem samtidigt som de uppstår.
Det kräver mycket av en som lärare att vara flexibel och jag funderar på om det är något en kan lära sig? Om det är det – är det något en lär sig den hårda vägen. Genom erfarenhet. Misstag. Planer som går i stöpet. När jag var nyutexaminerad lärare och jobbade som gymnasielärare på min första anställning hade jag en kollega som hade ett par år kvar till pension. Han sa någonting SÅ klokt som stämmer SÅ väl. Han sa att löneutvecklingen för en lärare borde vara tvärtom mot vad den är. När du är ny, sliter du som ett djur, jobbar ofta dygnet runt och har svårt att begränsa förtroendetiden till den tid det ska vara. Men ju fler år du jobbat, desto mindre tid behöver du lägga ner eftersom du har allt i bakhuvudet och fler ess i rockärmen än du kommer att behöva. Därför ansåg han att nyutexaminerade lärare var värda mer i lön än han själv, som genomförde varje lektion efter en planering han slängt ihop på väg från personalrummet till klassrummet. Det ligger mycket i det tycker jag! Tack vare den erfarenhet som gjorde att han kunde göra så träder ett lugn in i lärarrollen.
Jag anser att erfarenhet krävs för att ge plats för en flexibilitet som genererar en genomtänkt, kvalitativ undervisning baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. ”Beprövad erfarenhet”. Spot on.
Att erbjuda många olika lösningar på situationer som uppstår är inte alltid möjligt. Det är dock min uppgift att erbjuda de elever som har rätt till olika anpassningar just olika lösningar. Vad är det som säger att jag inte kan erbjuda olika lösningar till alla elever? Individuell anpassning gäller alla elever. Många lärare slår knut på sig själva enbart av uttrycket ”individuell anpassning” men måste det vara så? Nedan följer några exempel på hur jag jobbar med individuell anpassning.
Uppgifter mina elever jobbar med delas ut som vanliga dokument. Jag har dessutom ofta spelat in när jag läser upp dokumentet. Då kan jag även förklara om det är någonting som skulle kunna misstolkas. Ibland filmar jag in mig själv när jag beskriver en uppgift. Ju fler språk som används och säger samma sak – desto större sannolikhet att budskapet går fram. Finns det hela inspelat och tillgängligt på någon plattform kan eleven dessutom ta till sig uppgiften mer än en gång vilket de inte kan i samma utsträckning om jag bara gått igenom det hela live i ett klassrum.
När prov ska skrivas i olika ämnen behöver olika elever olika lång tid. Varför låta enbart de elever som har utredda svårigheter skriva när extra tid kan erbjudas? Varför inte anpassa provet så att alla får förutsättningar att genomföra det hela på den tid som finns till förfogande? Jag nivåformulerar mina examinationer t.ex. 
När prov skrivs på t.ex. exam, vilket är ett verktyg jag använder mycket och har nämnt i tidigare inlägg, varför bara låta vissa elever använda talsyntes när det kan erbjudas till alla?
När eleverna jobbar med någon uppgift eller pluggar till något prov gör jag ibland en skärminspelning där jag visar var de hittar relevant fakta och vilket material de kan använda till vad. Då kan jag muntligt lotsa dem igenom deras lärplattform och inge ett lugn inför uppgiften som ligger framför. Ibland får de ett dokument lik detta: 

Varför gör jag såhär då? Jo, jag är HELT säker på att det som underlättar för en elev med rätt till anpassning även underlättar för elever utan samma rättigheter. Om en elev både kan läsa, lyssna och se mig när jag förklarar en uppgift, varför inte erbjuda det då?
Sedan är det självklart att alla uppgifter, alla ämnen, inte är lämpade för att erbjuda allt till alla, det är jag medveten om. Men i de fall där det faktiskt inte spelar någon roll, varför göra skillnad på elever? Jag anser detta är ett sätt att hjälpa eleverna att lära sig om sitt eget lärande! ”Hur lär jag mig bäst?” är en fråga alla elever borde få hjälp med att resonera kring. Studieteknik… Men det tar vi på tisdag!

Superkraft: Flexibilitet!

I förra inlägget skrev jag om att jag är gift med en lärare. En fördel med det är att jag alltid har någon att bolla pedagogiska idéer med. Om jag vill. Det är verkligen någonting som är SÅ värdefullt nu när jobb-vardagen svänger fram och tillbaka. Emellanåt är ändå läraryrket ett ensamt yrke, inte minst när en jobbar hemifrån!
Oavsett hemifrånjobb eller ej är flexibilitet någonting som underlättar livet som lärare. Det behöver en såklart alltid vara som lärare, mer eller mindre, men nu ställs det verkligen på sin spets! Jag känner SÅ med alla nya lärare! Det där att få kasta om en planering typ under tiden man följer den är en utmaning, även med 12 års erfarenhet. 
Om jag ger en inblick min verklighet just nu, som jag TROR att den ser ut…Vi får veta ungefär 1-2 veckor i förväg om vi kommer att ha elever på plats eller inte. Om det sedan blir så eller ej, vet vi den aktuella veckan ungefär. Förra veckan hade vi schemabrytande dagar för att genomföra utvecklingssamtal (digitalt) samt kalla in elever för specifika moment för att kunna bedöma rättssäkert. Jag kallade in de elever jag har i kursen ”Kommunikation” för ett muntligt moment. Hela fredagen skulle jag sitta och bedöma muntliga framföranden som av olika anledningar inte kan genomföras digitalt. Sen testade min lärar-man positivt för covid och vi blev satta i karantän. Det muntliga framförandet för 60 elever ställdes in. Lektionerna v.13 bygger på dessa muntliga framträdande. Vilka inte blev av.Vecka 13 ska årskurs 2 vara fysiskt på skolan och årskurs 1 och 3 på distans. Årskurs 1 undervisar jag inte, årskurs 3 har jag på distans och årskurs 2 undervisar jag i religion. Årskurs 2 kommer alltså att vara på skolan, jag kommer vara hemma i karantän. Här får vi kasta om. Min ursprungliga planering var anpassad efter att vi alla skulle vara i ett klassrum, men, men.
Så, mina utmaningar för vecka 13 är att komma på någonting annat för årskurs tre då vi står stilla och stampar samtidigt som tiden för deras skolgång sakta rinner ut. Jag behöver också komma på hur den lektion där årskurs 2 är på plats, men jag är hemma kan genomföras utifrån de förutsättningar som nu är. Det rör verkligen runt i jobbvardagen kan man säga. Och mitt i allt står det där gigantiska timglaset där sanden rinner ut fortare och fortare för varje vecka, varje förlorad lektion mot en betygsättning…
Flexibel och kreativ läggs till de egenskaper jag tidigare nämnt som önskvärda hos en lärare.
Så hur löser jag då lektionen med årskurs 2 i skolan och mig själv hemma? Jo. De får koppla upp sig på zoom på varsin dator som om de satt i varsitt rum isolerade från varandra. Alla använder hörlurar och jag genomför lektionen som om eleverna vore hemma. De ska ju hålla avstånd när de är i skolan, och då är det bäst att de sitter där de sitter. Det blir mycket fokus på skriftlig kommunikation för dem, även med varandra i klassrummet. Inledningsvis får de varsin fråga att jobba med levererade via mail från mig. När de fått ett tag på sig blir de indelade i grupper via Break Out Rooms vilket är Zooms digitala grupprum. Dessa grupper innehåller elever som haft samma fråga att jobba med. De får, digitalt skriftligt, ta fram ett gemensamt google-dokument med sammanfattade svar på den fråga de alla jobbat med. Under tiden de jobbar kan jag hoppa runt mellan olika rum och se hur det går för dem. 
Därefter kallar jag tillbaka dem till ursprungsrummet på zoom och gör ytterligare nya grupper. Då har grupp 1-5 jobbat med frågor som hanterar religionen hinduism och grupp 6-10 frågor som hanterar religionen buddhism. Detta vet de inte om. Det är nämligen dessutom som så att grupp 1 och 6 har haft exakt samma fråga men fokuserat på varsin religion. Grupp 2 och 7 har haft samma, 3 och 8, o.s.v. Så i nästa gruppsammansättning hamnar alla elever tillsammans med dem de var med i första läget plus den grupp som haft samma fråga men fokuserat på den andra religionen. Den slutliga uppgiften där och då blir att punkta upp likheter och skillnader mellan dessa två religioner utifrån den fråga de jobbat med hela lektionen. Syftet med detta? Att bearbeta fakta som förberedelser inför den examinerande uppgift de ska påbörja nästa lektion. 
Om detta fungerade digitalt medan jag satt hemma och de i klassrummet? Jajjemän! Det gäller att vara kreativ, och flexibel… Om jag som lärare är flexibel, är det även enklare att individanpassa min undervisning. Men det tar vi i torsdagens inlägg!

Kärare lärare!

I förra inlägget nämnde jag att mitt lärar-namn ”MAKA” åsamkat viss irritation för mig på min nuvarande arbetsplats. Jag ska kort försöka förklara varför.När jag började jobba på den skola där jag jobbar nu var min man redan anställd där. Jag ville ligga lågt med att vi var gifta och blev därför lagom nöjd när mitt namn på alla scheman och dokument bokstavligt skrek ut att jag var någons ”MAKA”. Det var innan poletten ramlade ner och jag insåg att det var mina initialer…Varför jag ville ligga lågt med att vi var gifta? Jag ville inte att någon skulle tro att jag fick jobb på skolan p.g.a. att Jimmy jobbade där. Jag ville vara min egen person. Inte någons fru i första hand.
Jag är inte ensam om att vara lärare gift med en lärare. På min arbetsplats är minst fem av mina lärarkollegor gifta med lärare. Bland mina vänner har jag ytterligare lärar-par. När jag själv gick i skolan var flera av mina lärare antingen gifta med varandra eller lärare på andra skolor. Hur kommer detta sig? Och är det bra eller dåligt? Vem vet. Av dem jag känner som är lärare, gifta med lärare, träffades de flesta på lärarhögskolan. Kanske är man en viss typ av människa om man väljer läraryrket? Kanske är det vanligt att träffa sin blivande äkta hälft på högskolan oavsett yrke, jag vet inte. Jag träffade min man på lärarhögskolan. Och till stor del är det gemensamma värderingar som fått oss att välja både läraryrket och varandra.
Det finns såklart en massa fördelar med det hela. Jullov. Påsklov. Sommarlov. Förståelsen som krävs för toppar och dalar i arbetsbelastning gällande exempelvis betyg-sättnings-tider eller utvecklingssamtal. Min syster (som inte är lärare) har fler än en gång påpekat att det är tur att vi är lärare båda två när vi sitter och jobbar kvällar som helger för att någonting ”måste” bli färdigt just där och då. Det där med förtroendetid är väl lärarna ensamma om?!
Att jobba tillsammans på samma skola är också en omtvistad fråga. Vikten av att vara professionell. Att ha flera olika relationer till varandra. En kollegial. En privat. Vi jobbar väldigt bra ihop jag och min man. Även om vi inte hade varit ett par hade vi förmodligen haft mycket med varandra att göra på jobbet. Emellanåt föreläser jag och Jimmy tillsammans. Både på jobbet och utanför. Bland annat om manlig och kvinnlig kommunikation och ledarskap.
För vår del berikar båda våra relationer varandra tack vare att vi har fler än en. För alla kanske det inte funkar så. Jag har inget ”rätt” svar på frågan om det är bra eller inte att jobba tillsammans med sin partner. För oss är det bra. För någon annan inte. Precis som med allt annat.

Lärare och sociala medier…

Går det ens att strukturera upp ett ämne lik detta? Jag vet inte. Men jag gör ett försök. Det började för längesedan, när Facebook dök upp på arenan. En situation HELT ny. Elever ville bli min vän på FB. Vad är ”rätt” och vad är ”fel”? Debatten föddes. Vissa tyckte att det var helt okej, andra inte. Jag minns inte vad jag tyckte. Det där känns riktigt längesedan nu. Eleverna har inte ens Facebook idag. ”Det är bara folk i mamma och pappas ålder som har Facebook” säger de och bekräftar att jag blivit gammal. Men frågan kvarstår. Vad är rätt och vad är fel i frågan om elever ska vara vän med, eller följa en på sociala medier? Jag har inget rätt svar som gäller alla. Men jag har ett rätt svar för mig.
Facebook är som sagt inget problem, eftersom både vad som läggs ut på Facebook samt vilka som ens har Facebook idag har förändrats. Jag är inte särskilt privat där utan det är ett forum som fungerar bra när jag ska sälja saker, strukturera upp möhippor eller skapa event för något styrelsemöte i någon förening. Där finns alltså inget av intresse för mina elever och därför försvinner också nyfikenheten som får dem att vilja vara min vän på FB. MEN, jag har ändå ett MAKA-konto på Facebook eftersom det finns just möjligheten att ”Skapa event” där. Jag är ansvarig för faddrarna på vår skola, vilket är en form av kamratstödjar-koncept, och då har jag stor nytta av Facebook. Därför behöver jag ett Facebook-konto för att nå ut till dem, skapa event, se vilka som kan komma o.s.v. Men jag vill inte ha dem på mitt privata konto och därför skapade jag ett lärar-konto. MAKA-kontot.
Detsamma gäller Instagram. Innan jag hade ett lärarkonto där och jag fick frågan om elever fick följa mig på Instagram var svaret ”nej”. Ville de följa mig efter att de tagit studenten var de välkomna att fråga igen. Oftast var det inte så intressant att följa mig då, eftersom jag helt plötsligt ”inte var någon” för dem direkt längre.Men sedan hände något. Jag vann pris som ”Årets lärare – Ledarskap” på Lärargalan 2018 och med det kom vissa uppdrag. Jag föreläste t.ex. uppe i Stockholm och eleverna bad om att få följa mig där uppe för att se hur det gick. Det fanns plötsligt ett ”behov” av ett lärarkonto på Instagram. Eller i alla fall ett större behov än det som funnits tidigare. Mig som privat-person behöver de inte se på Instagram så länge de är mina elever. Men är det MAKA som lärare de vill följa – då får de gärna göra det.Där föddes MAKA-kontot även på Instagram.
Så, summan av kardemumman är; Mina elever får bara följa mina MAKA-konton så länge de är mina elever. Vill de av någon anledning följa mina privata konton får de vänta tills de tagit studenten.
Om du såg de inlägg jag delade när jag lånade Lärargalans konto i helgen visade jag en modell som ser ut som följer:VEM säger VAD till VEM genom vilken KANAL med vilken (tänkt) EFFEKT. Eftersom ”Vem nr. 2” i modellen i förhållande till MAKAs Instagram är elever påverkar det ”VAD” stort. Vad är min tänkta EFFEKT? Att fylla ett behov som fanns för några år sedan. Kanske är det behovet ett annat när ”Vem nr. 2” blir en annan grupp människor…. Vem vet?
Därför har inte mitt MAKA-konto på Instagram varit fyllt av en massa pedagogiska planeringar och tips till lärare, eftersom den primära mottagargruppen var mina gamla och nuvarande elever. Hur det blir framöver får framtiden utvisa. Problem är till för att lösas, behov är till för att mättas. Finns det behov av ett specifikt innehåll – då löser jag det.Om du, hela inlägget igenom, har klurat på varför det får heta MAKA-konto, beror det på att det är så jag heter, på schemat. ”MAKA” MAtilda KArlsson. Att det dessutom är en synonym till ”fru” har ställt till det lite för mig på min nuvarande arbetsplats. Men mer om det på torsdag, då jag tänker gå loss på det faktum att lärare verkar falla för lärare i en enorm utsträckning…

Rättssäker bedömning?

Bedömning och betyg. Tack för mig.Så känner jag emellanåt när detta kommer på tal, vilket det ju gör dagligen som lärare. Jag ska inte ge mig in i någon debatt kring betygssättning, men ja, jag har idéer kring hur dagens bedömning hade kunnat förändras för att bättre se till både elevernas kunskaper och mående. (Och lärarnas för den delen). Många är de elever som hört mig säga – ”När jag blir stor ska jag jobba på Skolverket”. Ofta uttrycks denna fras efter att jag diskuterat och resonerat kring bedömning och betygssättning med mina elever.
Men. Faktum kvarstår. Vi har ett betygssystem som innefattar F-A och det är min plikt som lärare att följa detta när jag bygger, bedriver och utvärderar min undervisning. Om det är en utmaning i vanliga fall (läs; vid närundervisning) att sätta rättvisa betyg, är det en ännu större utmaning nu, när jag inte träffar mina elever. Om betygssättningen enbart vilade på det eleverna spottar ur sig vid enstaka examinationer hade det varit en annan sak. Men nu är det inte så. Detta inlägg hade kunnat behandla bedömning på ett helt annat sätt än det jag tänkt, men det lägger jag på hyllan.
Jag vill i denna blogg försöka ge dig som undervisande lärare tips och idéer till hur man kan göra för att få till en så rättssäker bedömning som möjligt när skärmen står emellan.
När jag bygger undervisning börjar jag baklänges. Oavsett när- eller distansundervisning. Vad är det jag är ute efter med detta arbetsområde? Hur ska jag avsluta området? Hur lång tid har vi? Vilka kriterier är kopplade hit? Först när jag fått svar på dessa frågor kan jag utforma examination samt lektioner som leder dit.
Eftersom alla elever lär sig på olika sätt, men också visar vad de kan på olika sätt, är det för mig alltid ett mål att testa av kunskaperna på så många olika sätt som möjligt. Detta för att alla ska få chansen att briljera i sin paradgren så att säga. Har de traditionellt prov ena gången har vi inlämningsuppgift nästa, eller diskussion vid seminarium. I den bästa av världar kan eleverna välja, men då ger vi oss in i ännu en diskussion kring att som lärare vända ut och in på sig själv. Det tar vi också en annan gång.
Såhär tänker jag kring de olika examinationsformerna och rättssäkerhet. Jag vill på inga sätt utgå från att eleverna fuskar, tar hjälp av andra o.s.v., men risken finns och jag vill som lärare vara så säker jag bara kan på att just den eleven skrivit just det som den lämnar ifrån sig. Såklart. Därför får mina elever mycket sällan göra inlämningar. Vem vet vem som skrivit dem? Ja, vi har plagiatprogram, men mycket sällan blir utslaget ”Skrivet av Kalles mamma”….
När mina elever ändå skriver inlämningar tänker jag noga igenom uppgiften. Ämnet kan vara av sådan art att det här med ”skrivet av någon annan”/”kopierat från nätet” inte är en risk. När jag undervisar i Kommunikation och eleverna ska analysera sitt eget kroppsspråk kopplat till begrepp och teorier känner jag mig mer trygg i att låta dem lämna in ett arbete än om de ska skriva ett arbete om buddhismens gudsuppfattning. Om eleverna ändå ska skriva det sistnämnda som en inlämning, är det stor skillnad på om de är i skolan fysiskt eller på andra sidan skärmen. Jag går miste om processen!Jag använder en del program för att ha så bra koll som möjligt. Jag vet att alla skolor inte äger alla program, men jag kommer ändå nämna något. Jag använder ofta exam.net. Detta är ett program där jag som lärare utformar ett prov, ger eleven en kodnyckel för att komma in och skriva, och jag kan sedan stänga provet. Jag ser vad de skriver i real-tid och jag kan öppna upp dokumentet igen. Kort förklarat. När eleverna skriver inlämningsuppgifter i exam är dokumentet öppet enbart under lektionstid. När lektionen är slut stänger jag dokumentet. Om jag vill kan jag se över vad de fått ner under lektionen utan att de kommer åt dokumentet. Sedan får de fortsätta lektionen därpå genom att jag skickar ut deras provnycklar. Eleverna kan också vara helt anonyma på exam om jag så väljer. Detta går att ändra fram och tillbaka. När jag skriver ut arbetena för rättning vill jag inte veta vem som skrivit vad förrän jag rättat färdigt. Då väljer jag att med en QR-kod avläsa vem som är vem. Att rätta arbeten anonymt är något alla borde göra när det handlar om att göra rättvisa bedömningar. Men också det är ett helt annat inlägg…
Många använder googledocs för skrivandet av inlämningsarbeten och det har sina fördelar såklart. För rättssäkerhetens skull föredrar jag exam. Där kan man inte klistra in text från andra sidor t.ex. vilket emellanåt kan vara ett problem vid inlämningar. En del elever är väldigt glada för att jag stänger dokumentet när lektionen är slut. Det hjälper dem att kontrollera sin tid och inte överprestera, medan andra får panik och verkligen vill jobba kvällar och helger. Det är en diskussion jag som lärare får vara beredd på.
Rättssäkra prov nu för tiden då, går det ens? Vi får i skrivande stund ta in elever för provskrivning, men det fungerar inte alltid och alla elever kan inte alltid komma in pga rådande läge. Även vid provskrivning använder jag exam. Eleven kopplar upp sig på zoom via sin mobiltelefon, riktar den mot sig själv, tangentbord och skärm och skriver sedan provet på exam som låser skärmen till att enbart fungera för exam. Det är naivt att tro att eleven inte skulle kunna fuska här, såklart, men då kommer nästa tips. Hur utformas frågorna?
På ett pappersprov vid en skolbänk i en skola kan faktafrågor ställas utan problem. Fråga – svar, fråga – svar. Det är verkningslöst digitalt på distans. Här gäller det att ställa frågor på ett annat sätt. Att ställa frågor som kräver att eleven förstått det hela för att förstå frågan är ett bra sätt. Ett annat bra sätt är att ge frågan muntligt via zoom, och att eleven skriver ner på exam. Exam har också en chatfunktion där jag som lärare kan chatta med alla, eller någon enstaka elev, under provets gång. Vid mindre prov eller läxförhör skriver jag frågan i chatten, ger eleverna några minuter, skriver nästa fråga, o.s.v.
Oavsett om eleven avslutat ett område med inlämning eller prov följer jag upp examinationen på något sätt lektionen därpå. De får resonera kring innehållet på något sätt. Här kan jag också se om de förstått ämnet som examinationen behandlade. Vid nästkommande arbetsområde har jag kanske med någon fråga kopplat till föregående område och på så vis håller jag processen med att se vad eleverna kan igång.
I vanliga fall samlar jag in hur mycket som helst kring vad var och en kan bara genom att gå runt i klassrummet och lyssna in hur snacket går vid de olika lektionsuppgifterna. Detta ger mig ibland så mycket att jag inte hade behövt examinera eleverna, i alla fall inte för godkänt. I dagsläget är vi av med den möjligheten. Då måste andra sätt hittas.
Det pratas om den förlorade generationen och huruvida vi ska sänka kraven, sätta snällare betyg o.s.v…. Jag tänker inte göra det. Jag gör mitt jobb, bedömer så som bedömning ska genomföras. Men samhället i stort, universitet, högskolor, blivande arbetsgivare, bör veta om att de här personerna gick på gymnasiet under corona-pandemin. Och är betygen lägre, finns det en logisk förklaring. Undervisning genomförs bäst på plats. Det får vi svart på vitt om fallet med lägre betyg är ett faktum när vi kommer ur detta.

Människan i läraren

Något åt det hållet hade min bok hetat om jag skrivit någon. Ibland glöms det bort, att det finns en människa bakom ”supermänniskan lärare” som jag ibland verkar försöka leva upp till.
I detta inlägg ligger fokus på människan i läraren MAKA. MAKA har blivit ”artistnamn”. Det är så jag heter på schemat. Matilda KArlsson. Vissa elever vet inte vad jag heter på riktigt, så inarbetat är ”MAKA” och så får det vara. Tittar jag inåt på den Matilda som finns där inne är det många faktorer som påverkar mitt lärar-jag. Såklart! Till exempel det faktum att jag är högkänslig.
Högkänslighet, HSP, är ett begrepp vi stöter på mer och mer ofta i fler och fler kanaler. Allt från prinsessan Märtha Louise till ”Hjärnstark-läkaren” Anders Hansen har lyft detta i media. För att göra en lång förklaring kort står HSP för ”highly sensitive person” och är inte en diagnos. Det är mer ett personlighetsdrag som finns med från födseln. Du vaknar inte upp en dag i 30-årsåldern och inser att du gått och blivit högkänslig på ”äldre dar”.
En högkänslig person är väldigt mottaglig för stämningar, signaler, detaljer och nyanser. En högkänslig person har en känsla för allt det där som inte syns och sägs. En högkänslig person har en stor känsla för vad andra känner. Det är ofta så att saker som hänt och sagts behöver processas djupt. Detta kan bidra till att om saker och ting inte får den tid som behövs för att processas blir en högkänslig person väldigt trött. 20% av befolkningen är högkänsliga. Så. Hur är det att arbeta som lärare som högkänslig? Olika för olika personer såklart. Men för mig är det såhär.
När jag, vid närundervisning, kommer in i ett klassrum får jag direkt en känsla för hur gruppen som grupp mår, men också enskilda individer. Om det är någon spänning mellan några känner jag det direkt. I dessa fall är det en stor fördel att vara högkänslig eftersom jag ofta kan anpassa mina lektioner efter det jag upplever bara genom att komma in i rummet. När jag ska göra grupper i en klass är det guld att ha denna förmåga!  Jag vågar dessutom påstå att det faktum att jag är högkänslig gör mig till en lärare som förstår mina elever.”En bra lärare är en lärare som förstår en”. I det läget är högkänsligheten en superkraft.
Många högkänsliga lärare går in i väggen p.g.a. att saker och ting inte ges den tid som krävs för att processas. Jag är en av dem. Men sedan jag kommit ut på andra sidan har jag lärt mig massor.
Jag försöker se fördelarna med att ha denna förmåga att ta in allt och alla in i minsta detalj. Jag tror mig ha en större förståelse för mina elever. Inte minst de elever som liksom jag är högkänsliga. Samtidigt, vem mår inte bra av att skala ner intrycken i klassrummet? I praktiken innebär det att det ska vara lugnt i klassrummet. Väggarna ska vara harmoniska och inte fullplottrade med tusen färger och intryck utan struktur. För att nämna något.
Dessa yttre situationer påverkar såklart mig som högkänslig. Andra negativa situationer som kan dyka upp p.g.a. högkänsligheten i mitt yrke:

  • Jag känner det eleverna känner vilket gör att deras oro blir till min.
  • Jag blir HELT slut om det varit hög volym och mycket rörelse på en lektion
  • Jag tar åt mig av kritik som egentligen inte är riktad mot mig eftersom jag läser in tonlägen och kroppsspråk som inte medvetet levereras till mig.

Så, hur hanteras det här? Några konkreta tips som hjälper mig:

  • Acceptera högkänsligheten och lär dig så mycket som möjligt om HSP. Jag kan varmt rekommendera Josefine, som är högkänslighetsterapeut, oavsett om det är du eller dina elever som är högkänsliga. Du hittar henne här: www.tankaromhogkanslighet.se
  • Acceptera behoven av paus. Släpp inte in eleverna i klassrummet förrän du hunnit andas och landa.
  • Planera in lugnare moment på lektionen, kanske några minuters meditation eller avslappning? Det mår ALLA bra av, inte minst du!
  • Börja lektionen med något lugnt moment där du som lärare inte ”behövs”. T.ex. skriver jag ibland en fråga på tavlan som eleverna får svara på digitalt eller på papper med penna. Det kan vara allt från ”Hur upplevde du förra lektionen” till ”Vad hoppas du få ut av dagen idag” eller någon fråga som inte alls har med undervisningen att göra. Under tiden de besvarar frågan känner jag in rummet och eleverna får komma på plats i lugn och ro.

Jag är helt övertygad om att högkänsliga lärare är riktigt bra lärare, bara vi lär oss hur vi fungerar på bästa sätt utan att själva ta slut.
Människan i läraren MAKA är alltså högkänslig och det är en viktig komponent när jag tittar på vad det är som gör mig till en bra lärare. Kanske kan högkänsligheten också vara en värdefull komponent när bedömning av elevers kunskaper ska göras. Vem vet? På torsdag kommer blogginlägget behandla just bedömning av elevers kunskaper. Och då med fokus på när vi tvingas genomföra undervisning och examinationer digitalt… 

Snällvisk som lärare!

VAD är snällvisk, för det första?  Snällvisk är ett ord, som jag har hittat på. Att vara snäll mot sig själv. Att tänka på sig själv i första hand. ”Självisk” har en negativ laddning, ”självmedkänsla” är för långt, så då blev det ”snällvisk”.Många lärare brinner för en eller flera saker som hör yrket till. Verkligen brinner! Beroende på vad man brinner för, kan det vara svårt att vara snällvisk. I tidigare inlägg, om motivation, nämnde jag att vissa personer drivs av yttre belöningar, så som titlar, högre lön, o.s.v. Min känsla (Obs! MIN känsla) är att flertalet lärare hör till den andra kategorin, den som drivs av att känna att man gör skillnad, att man gör något bra, att man betyder något för andra o.s.v. Det vore märkligt om Sveriges lärarkår innehöll flest personer som drivs av pengar med tanke på lärares löner i förhållande till år på högskolan…


Om jag då jobbar med någonting som jag brinner för, är risken att jag går så hårt in i det att jag glömmer bort mig själv och brinner upp.
Vad brinner lärare för? Krasst skulle jag kunna dela upp oss i två kategorier. De lärare som till största del brinner för sitt ämne och de lärare som till största del brinner för att jobba med barn och ungdomar. Det är såklart inte svart eller vitt här heller, men jag kan tycka mig se detta i de lärare jag har omkring mig. De bästa lärarna är säkert de som brinner för båda i en bra balans. En lärare som är lärare p.g.a. livskärleken till litteratur lär bli besviken när eleverna inte visar samma entusiasm. Och en lärare som är lärare bara för att få jobba med unga utan substans i det den framför, ja, då bör en kanske tänka om.
Min starkaste drivkraft och anledning till att jag blev och fortfarande är lärare är att jag älskar att jobba med elever och få lära dem saker jag anser att de blir bättre människor av att kunna. Jag själv behöver se syftet med varför de ska lära sig det de ska lära sig för att kunna vara en trovärdig lärare i förmedlingen av detsamma till dem. ”Du ska kunna det för att det står i läroplanen” funkar sällan.
P.g.a. MIN drivkraft och det jag brinner för riskerar jag att brinna upp. Vilket jag också gjort en gång i tiden. Jag är inte ensam lärare om att ha varit sjukskriven p.g.a. stress och oförmågan att vara snällvisk.Därför har jag lärt mig den hårda vägen vilken kanske är den väg som bäst lär mig.


HUR har jag kommit tillbaka och landat i att vara snällvisk då? Rent konkret.Jag synar mina måsten in i minsta detalj. Är det måsten på riktigt? Det är klart att det finns måsten för en lärare, annars begår en ju tjänstefel. Men allt det där andra.Ibland använder jag mig av uttrycket ”Vad är det värsta som kan hända om jag gör såhär” eller om jag inte gör på ett visst sätt. Vem ställer kraven på mig själv? Oftast jag…
Måste ALLA uppgifter vi jobbar med ha en jättepedagogisk koppling till betygskriterier? Eller kan det ha ett annat syfte? Kan syftet ha med att skapa vi-känsla att göra?


Jag har i tidigare inlägg nämnt ”döda” lektioner såhär i digitala tider. Ibland behöver jag tillåta mig att ”genomföra” sådana, för att vara just snällvisk.


När jag ber eleverna skriva en utvärdering av dagens lektion, måste jag läsa alla svar? Nej, det måste jag inte. Jag löser det emellanåt med att ha 2 i taget som får tycka till, och då får det räcka.
Jag brukar zooma ut och försöka bilda mig en uppfattning kring vilka mina förutsättningar är. Sedan sätter jag dem i relation till vad jag tänkt göra. Är det rimligt? Är det rimligt att skriva ut 60 elevers prov, markera ALLA begrepp, klippa ut dem, laminera dem för att skapa ett spel av dem? Förmodligen inte.


Ibland när jag får idéer som får mig att tända till lite extra skriver jag upp dem i ett dokument. ”När jag får tid ska jag syna denna idé och se om det är rimligt att ta tag i den”. Det kan vara på en studiedag t.ex.
När stressen hopar sig kan det vara till hjälp att syna vilka ord jag använder och skriva ner detta för att tydliggöra ytterligare. Vad MÅSTE jag göraVad VILL jag göraVad KAN jag göra


Jag behöver inte alltid uppfinna hjulet på nytt. Ibland är jag snällvisk genom att be en kollega om en uppgift och helt enkelt genomföra den rakt av.


Om du liksom jag, dessutom är en högkänslig lärare, är det ännu viktigare att syna stressen innan den tar dig. Men mer om högkänslighet och att vara lärare på tisdag!

Variation

Att variera sig som lärare är ett bra sätt att hålla motivation och engagemang uppe hos eleverna. För vem orkar ägna en hel lektion åt att bara lyssna…. eller bara läsa…. eller… ja. Vad som helst egentligen. Ingen. Vuxna orkar lyssna 20 min har någon sagt. Barn ännu kortare tid.
Jag tänker att min teknik kring att bygga lektioner hör ihop med elevers studieteknik. Studieteknik och det faktum att alla lär sig på olika sätt. Det är klart ett helt ämne i sig, så det får vi ta i ett eget inlägg framöver.
Hur som helst. Hur variera sig som digital lärare? Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på för ett år sedan (!) när vi först tvingades bli kontorsarbetare snarare än socialt aktiva levande pedagoger. För egen del har det skett en enorm utveckling sedan dess. För ett år sedan var det konstgjord andning, jag trodde inte att det skulle pågå så länge… Idag vet vi bättre och pedagogiken har fått förändras. I grund och botten är mycket likt. T.ex. det här med variation. Jag varierar mig när jag bedriver närundervisning såklart, men på ett annat sätt. Andra typer av aktiviteter är genomförbara när jag har alla fysiskt i klassrummet framför mig. Det motstånd jag kände till att övergå till digital undervisning förra året har brutits ned och jag har bitit i det sura äpplet och till och med sett fram emot att utveckla min digitala undervisning och mitt digitala lärarjag.
För ett år sedan kunde en lektion då jag skulle gå igenom ett nytt område se ut såhär:
Meddelande till eleverna via chatten på lärplattformen:”Följande gäller på dagens lektion; titta på min inspelade genomgång på denna länk….. Svara sedan på frågorna i bifogad fil. Detta krävs för närvaro. Hör av dig om du har några frågor.”
Helt plötsligt var jag en radiopratare som aldrig hade kontakt med levande personer och mitt annars så rörliga, levande jobb blev kontorsjobb. Inte konstigt att motivationen dalade.
Idag försöker jag variera mina lektioner så mycket som möjligt. Efter feed-back från elever vet jag att de uppskattar live-lektioner. De VILL ha en tid att passa. De VILL att jag står och små-snackar om ditten och datten även om det sker genom en skärm. Och de vill ha variation!
Så en vanlig lektion innehåller vanligtvis 4 – 5 punkter av olika karaktär.Att titta på ett filmklipp (inte för långt) för att sedan dela in eleverna i (digitala) grupper med frågor efteråt funkar jättebra. Jag tänker att det är bättre att de får länken och tittar på sin egen dator, för om jag delar skärmen är risken större att de använder sin egen skärm till annat. Men självklart kan jag dela min skärm också och visa filmklippet där.Eller skicka ut dem på en promenad för att lyssna på någonting inläst/poddavsnitt eller vad det nu kan vara för att sedan samlas i digitala diskussionsgrupper.
Att be eleverna skriva ner svar på bestämda frågor i ett delat dokument på google är en skön programpunkt eftersom de då kan ”vila” koncentrationen och bearbeta det som gåtts igenom. Att dela upp en genomgång på fler punkter med någon aktivitet emellan levandegör och ger energi. Både till dem och mig. Kravet på koncentration när det sker digitalt är stort. Missar du något kan du inte fråga grannen lite diskret, därför blir de såklart mer trötta och behöver fler pauser än om de suttit i klassrummet.Att avsluta lektionen med att eleverna i sitt delade dokument på google skriver vad de tar med sig från dagens lektion är väldigt värdefullt för både dem och mig. De måste fundera igenom dagens lektion, och repeterar på så sätt vad vi gjort. Och jag tar till mig vad som verkar fastna utifrån det jag valt att lägga vikt vid. Här kan de också få i uppgift att skriva 3 frågor till innehållet på dagens lektion som de inte fick svar på eller är nyfikna på framåt t.ex.
Det är INTE särskilt konstigt om elever (och lärare!) tappar motivationen om lektionerna helt plötsligt är så ”döda” som de var för ett år sedan! Frågan är dock var balansen finns mellan att vara levande, engagerande, tydlig och varierande utan att köra slut på sig själv? Vara snällvisk som lärare. Hur är man det? Det tar vi på torsdag!

Att vara tydlig och engagera!

Tänk ändå vad många bra tips det finns på hur man är en bra lärare. Om det ändå vore så enkelt i praktiken som det kan låta i teorin. ”En bra lärare är tydlig och engagerar sina elever”. Ja men då så! Då är jag väl det då! eller…. Som jag säkert nämnt tidigare försöker jag utveckla mitt eget ledarskap och mitt eget lärarjag hela tiden och förutsättningen för att kunna göra det är eleverna. Det är för dem jag är där och då utgår jag från deras åsikter för att ta mig framåt. Jag ber dem tycka till kring min undervisning och mitt lärande jätteofta. Det kan kännas otäckt. Utlämnande. Att visa sig sårbar är inte något alla är bekväma med i relationen lärare – elev. Jag ser dock vinsterna väga över.
Jag har några strävansmål i min roll som lärare vilka jag presenterar för mina elever när jag träffar dem för första gången. Jag vill vara tydlig, rättvis och kunnig.För att jag ska vara just tydlig i dessa distanstider gör jag på olika sätt.Oavsett om eleverna har närundervisning eller digital undervisning försöker jag alltid att uppdatera planeringen på vår digitala lärplattform. Då kan eleverna gå in där och få ett hum om hur lektionerna kommer att se ut.Väl inne på lektion, digitalt som vid närundervisning, har jag alltid en dagordning på tavlan. Där står tiden för lektionen samt vilka punkter vi ska igenom. Detta, tror jag, bidrar till ett lugn hos eleverna, kanske nyfikenhet, känsla av kontroll.
För att tydligt förmedla vad eleverna ska göra under resans gång gäller det också att tydligt kunna förmedla det. Är det något vi har lärt oss detta år med distansundervisning så är det vikten av att använda kommunikation på rätt sätt. Ju fler kommunikationssätt som används – desto bättre! Om jag ska lägga ut en uppgift på vår lärplattform, ja, då blir det mycket bättre om jag gör en skärminspelning och läser upp dokumentet samtidigt som eleven kan följa med i texten. Tonläge, betoning och tempo säger så mycket! Jag kan också förklara extra lite här och där för att undvika missförstånd som hade kunnat uppstå om de bara läste uppgiften.
För att återkoppla till hur jag utvecklar mig själv som lärare utgår jag alltid från eleverna. Hur då?Jag utvärderar på både kort sikt och lång sikt. Just nu har jag två språkrör i varje klass. Dessa plockar jag utifrån klasslistan och de har en vecka var. Direkt efter lektionen får de kortfattat ge sin syn på dagens lektion. Detta ger mig väldigt värdefull feed back samtidigt som jag hoppas att det får eleverna att känna sig involverade och engagerade. Ibland får hela klassen svara anonymt på vissa specifika frågor jag ställer kring undervisningen på dagens lektion. Ibland får de skriva önskelista inför nästa lektion inom givna ramar.I slutet av kursen är utvärderingen alltid anonym, de måste våga skriva vad de verkligen tycker. Då får jag ett kvitto med ovärderlig information inför nästa omgång.
”Du lär ut på så många bra sätt och är tydlig och har bra struktur på dina lektioner.” //Elev i åk. 2
Om jag är tydlig vill jag tro att motivationen ökar för eleverna. Om jag är tydlig vill jag tro att eleverna blir mer engagerade. Ett annat sätt att engagera elever kan vara variation. Men det tar vi på tisdag!

Motivation

Ett ord på allas läppar just nu. Eller kanske bristen på motivation. En av mina uppgifter som lärare är att motivera mina elever. Eller är det det? Jag motiverar i alla fall mina elever delvis för min egen skull. Det är betydligt mer givande på alla håll om alla är så motiverade som möjligt.
Det är först nu, efter 12 år som verksam lärare, som kravet på att motivera eleverna ställs på sin spets. Jag kan inte låtsas om att den pandemi som präglar hela världen inte påverkar min arbetsvardag. För det gör den. Det vore bara löjligt att försöka skriva här som om allt vore som vanligt.
Jag ska alltså motivera mina elever. När jag själv känner motivationen tryta i takt med att smittotalen stiger. Hur gör man då? Jag gör såhär.För det första gäller det att ringa in ”motivation”. Vad är det? Vad motiverar människor? Vad ligger bakom begreppet motivation? Vad motverkar motivation?
Vissa personer motiveras av yttre belöningar. De vill ha beröm, konkret och tydlig feed back. Priser. Titlar. Betyg. Löneökning osv.Andra personer motiveras av inre belöningar. De vill känna att de gjort sitt bästa, de vill uppleva att de förstår vad de gör. De vill känna en mening med det de gör. Yttre bemärkelser är inte så viktiga.Alla människor blir mer motiverade av att ingå i någon form av social gemenskap och av att känna trygghet.Saker som påverkar människors motivation negativt är känslan av orättvisa, maktlöshet och ovisshet. Alla dessa tre står vi inför i denna pandemi.
Så hur kan jag som lärare jobba med detta i mitt digitala klassrum?
Jag behöver först förstå var eleven befinner sig just nu i sin motivation. Detta genom att kortfattat och tydligt gå igenom för dem hur motivation fungerar. Jag har låtit de treor som läser ”Ledarskap” göra uppgifter och presentationer om just motivation i distans-tider som jag visar övriga klasser.
Därefter får eleverna i ett med mig delat google-dokument svara på frågorna

  • Hur motiverad är du just nu?
  • Vad motiverar dig?
  • Hur ska du hålla motivationen uppe nu framöver?
  • Vad kan jag som lärare göra för att hjälpa dig att känna motivation? 

Där har jag min utgångspunkt. Detta skapar förutsättningar för att hjälpas åt i denna båt vi alla sitter. Kan jag på något sätt komma åt att skapa social gemenskap? Absolut! Genom att genomföra gruppstärkande aktiviteter en liten stund av lektionen, om än digitalt.Kan jag förmedla glädje? Såklart! Genom att inte bara ösa på med fakta-späckade lektioner, utan även blanda med en del mer lekfulla inslag. T.ex. genom att låta eleverna ta en bild med snap-filter och lägga in i slutet av det delade dokumentet. Eller be alla skicka en bild på ett husdjur/syskon/bil/hus…. till mig som jag sedan gör en Kahoot av. Tramsa lite helt enkelt. För att motivera!
Något jag alltid strävar efter att vara som lärare, och inte minst nu, är tydlig. Ovisshet motverkar motivation och nu fokuserar jag på att motivera mina elever. Att vara tydlig kring det jag KAN vara tydlig med och engagera trots distansundervisning, hur jag gör det tar jag upp i torsdagens blogginlägg.

Vi kämpar tillsammans!

För snart ett år sedan stod jag och försökte trösta en grupp treor som inte skulle få fira sin student. Vi befann oss på varsin sida en skärm via ett hackande ”zoom” och där och då var jag en vuxen som lyssnade. Som tog deras sorg på allvar i ett samhälle och värld där många andra var upptagna med större problem än en utebliven student. Jag också, egentligen. Ett livshotande virus, ett liv som förändrades från en dag till en annan, vårdkris och oskyddade äldre. Men dessa treors sorg var deras verklighet och vi grät ihop. Om än av olika anledningar. Min verklighet är min, deras är deras, och ingens sorg är mer värd än någon annans.

Om du inte mår bra är det svårt att prestera, eller ens klara av att göra det du är i skolan för att göra. Jag kan inte kräva att mina elever ska prestera förrän de mår relativt bra. Där börjar mitt jobb som lärare. Möta mina elever där de är.

Var är de nu? När de just fått veta att de inte får komma tillbaka som planerat på måndag när sportlovet är slut?

För ett år sedan var coronaviruset nytt, skrämmande. Nu har det blivit vardag. Men inte mindre skrämmande. Flera elever har genomgått covid. Vissa har förlorat anhöriga. Många har tappat motivationen och tron på den ljusnande framtid som borde vara deras. Min uppgift som lärare i det är betydligt mycket större, tyngre och viktigare än att se till att kunskapskrav uppfylls. För mår de inte bra från början, har de ingen motivation, då kommer det inte ske.

Ett sätt att försöka lyckas är helt enkelt, och ibland kanske jättesvårt, att visa förståelse. Situationen vi befinner oss i är hemsk, men vi kämpar tillsammans. 

Läraren som person?!

Kort presentation av mig, innan jag går loss med mina tankar.Matilda Karlsson. 38 år gammal. Lärare på gymnasiet. För tillfället undervisar jag i Religionskunskap, Kommunikation samt Ledarskap. Detta på de studieförberedande gymnasieprogrammen Ekonomiprogrammet samt Samhällsprogrammet inriktning Beteendevetenskap. Jag älskar det! Jag har alltid velat bli lärare och kan för mitt liv inte tänka mig göra något annat. Mer än att inspirera andra lärare och personer på ledande positioner då.
I denna blogg kommer jag dela med mig av mina tankar kring läraren som person. Alla de tänkbara och otänkbara situationer vi som lärare kan komma att hamna i dagligen. Eller aldrig. Rollen lärare är för mig inte enbart en yrkesroll jag kliver i och ur, den är en del av mig. Alla lärare är inte så. Men det måste vara detta som syftas på när det kommer på tal att ”läraryrket är ett kall”. På gott och ont. På ont när jag på lönesamtal påstår mig inte behöva någon löneökning, eftersom jag värderar att få göra det jag älskar så högt. På gott; Allt annat.
Det finns vissa saker du ”ska” tycka som lärare. Att lönen är för låg. Att vi inte blir lyssnade på. Att yrket inte får den respekt och de förutsättningar det förtjänar. Det känns ibland lite ”fult” att trivas med att vara lärare. När jag säger att jag älskar att vara lärare, händer det att jag får förklara mig.
Jag VET att jag är lyckligt lottad. Jag är verksam på en väl fungerande skola med välmående elever som VILL. På det stora hela. Jag vet att det har med saken att göra. Men i alla fall.
När jag utbildade mig till lärare lyssnade vi på en föreläsare som sa ”Du kommer bli ifrågasatt som lärare” vilket jag hade lite svårt att ta till mig. Då. Idag förstår jag precis. Även om den som ifrågasätter mig som lärare mest är jag själv. Till största del p.g.a. att jag vill utvecklas i min lärarroll. Hur jag gör det, med utgångspunkt i ”Jag som lärare”, kommer jag dela med mig av i denna blogg.Välkommen att hänga med!

Boka en föreläsning med Matilda Karlsson.

”Rannsaka dig själv; Vad är det viktigaste för dig som lärare efter genomförd lektion/termin/läsår?! Är det måluppfyllelse, att varje unge ska våga tro på sig själv, att alla ska vara närvarande på en lektion, att den där eleven som aldrig vågat prata inför en klass vågar hålla tal….?

Matilda Karlsson