Närhet till någon som flytt

Hur skapar man en djupare förståelse för migrationsfrågan? Förmodligen genom att komma riktig nära och bli berörd. Förmodligen genom att upptäcka att ens klasskamrater faktiskt vandrat om nätterna för att undkomma patrullerande gränspoliser. Eleverna på beteeendeveteskapliga programmet läser sociologikursen etnicitet- och kulturmöten. Kursen syftar till att utveckla en del av det centrala innehållet som: “Politiska beslut och ställningstaganden i samband med migration” och “Kritisk bearbetning av information från olika källor” (Skolverket, GY11). Vad passar bättre än intervjuer?

foto: pixabay

I en pandemifri värld hade jag försökt få till ett möte med de språkintroduktionselever som hittills gått på en annan skola i lilla Simrishamn. Men när den sociala distanseringen lägger krokben för sådana möten, måste man vända blicken mot de närmaste. Följaktligen har en fjärdedel av klassen erfarenheter av vad det innebär att vara nyanländ i Sverige. 

Visst kan det framstå som märklig att ens klasskamrater plötsligt blir informanter i en undersökning om nyanländas erfarenheter och plötsligt representera den andre och den som invandrat. Samtidigt är dessa klasskamrater så mycket mer och välbekanta, så risken för att reduceras till en främling kanske minskar?

Jag formulerade 21 frågor till en semistrukturerad intervju. Eleverna som skulle svara på frågorna fick granska dem först. Men på frågan: “Hur var din upplevelse av att vänta på Migrationsverkets beslut?” så inflikar en elev bestört: “Jag kan inte svara på den frågan tyvärr. Jag har inte fått mitt permanenta uppehållstillstånd än.” Till saken hör att eleven varit i Sverige i snart 6 år. Till saken hör Gymnasielagen (SOU 2017: 353). Eleven ville inte berätta om det, ville inte bli någon man tycker synd om, förståeligt nog. Men så frågar jag hur klasskompisarna ska kunna ta ställning till hur svensk migrationspolitik fungerar,  om de inte får höra om att deras egen klasskompis har väntat i 6 år utan att få definitivt besked? Intervjun påbörjas. 

foto: pixabay

Eleven berättar om sin flykt till fots, om hur eleverna blev slagna i Iran, om hur lärare kunde klippa av en håret mitt i klassen och utsätta de andra för kollektiv bestraffning. Eleven talar ostört i timmar. De som intervjuar lyssnar, frågar, lyssnar mer och skriver. Efteråt är eleven alldeles rosig om kinderna av att få tala sig varm och eleverna med svensk bakgrund bara gapar. 

Sedan börjar transkriberingen av intervjuerna. För en gångs skull är det överflödigt att ge eleverna något teoretiskt ramverk, som jag annars gör i sociologikurserna. Elevernas berättelser ska få tala för sig. Men veckan innan har vi problematiserat begrepp som: etnicitet, kultur, migration, asylsökande, invandrarbegrepp/utländsk bakgrund,  integration, segregation, diskriminering, rasism och främlingsfientlighet. De begreppen ska givetvis användas. När alla fyra intervjuer sammanställts får de elever som intervjuats gå igenom resultaten för att godkänna/revidera sammanställningarna. Därefter delas de olika fyra intervjuerna ut och sedan blir själva examinationen att alla elever i klassen får analysera likheter och skillnader mellan informanternas svar och se om man kan dra några slutsatser av resultaten. 

Fredag kväll 5/2 läser jag igenom sammanställningarna och gråter. Jag gråter över att barn så unga som 13 år ska behöva uppleva en sådan utsatthet, väntan och saknad. Min enda tröst är att jag vet att samtliga elever i klassen har fått förutsättningar att utveckla sina kunskaper kring: “Aktuella företeelser i dagens mångkulturella samhälle och svensk samhällsdebatt om integrations- och segregationsfrågor”, vilket Skolverket (GY11) föreskriver. 

Före intervjun sa en av informanterna: “Vad ska det leda till? De tycker synd om en och sen glömmer de?” Men efter att berättelsen fått ta plats, fått bli till något konkret, tror jag inte att eleverna kommer att glömma. De kommer att se varandra i klassrummet, varje dag i ett och ett halvt år till. Deras mod till att berätta och samtligas vilja att lyssna, värmer i vinterkylan. 

Kommentera