Eleverna på betendevetenskapliga programmet läser kursen etnicitet – och kulturmöten och arbetar med att reda ut det snåriga etnicitetsbegreppet. James Nottingham betonar behovet av att skapa kognitiva konflikter för att väcka en tankeverksamhet i Utmanande undervisning i klassrummet (2013). Att ställa frågor som skapar kognitiva konflikter är en förutsättning för utmaning och ansträngning, enligt Nottingham. Tillvägagångssättet påminner om problembaserat lärande; istället för att eleverna får lyssna till ändlösa powerpoints engageras eleverna av ett problem, en utmaning som de vill lösa.
foto:istock:getty images
Kognitiva konflikter kan man skapa genom att fråga: “Kan vem som helst göra anspråk på att tillhöra en särskild etnicitet?” Eller mer konkret: “Skulle jag kunna kalla mig för inuit om jag kände mig som t.ex. “grönländsk”? En del elever menade att det krävdes någon slags geografisk tillhörighet; att jag har någon koppling till Grönland (vilket jag inte har – än). Nästa fråga blev: “Krävs det ett ärftligt påbrå eller räcker det med en känsla av kulturell tillhörighet – att jag skulle jaga säl eller vilja lära mig grönländska”? “Nej”, en del ville hävda att jag nog behövde ha någon starkare koppling, typ “vara gift med en grönlänning” eller “bo där”. Därefter följde en fråga om hur elevernas krav på etnicitet skiljde sig från den nationalromantiska tanken om: ett folk= ett språk + en nation? Ibland adderas även en kultur eller en religion till ekvationen.
Antisemitism och Israel
Vad händer då med ett nationalromantiskt anspråk om en etnicitet= ett land, när det gäller etniciteter som saknat en egen nation? Upphör kurder att vara kurder utan ett fritt och självständigt Kurdistan? Nej, knappast om du frågar dem som definierar sig som kurder. Och det ska de få göra. Men hur ska man se på det judiska folket som var statslösa tills 1948, om man utgår från den nationalromantiska föreställningen?
I veckan har vi uppmärksammat antisemitism och Förintelsen i och med minnesdagen av den 27/1. Konspirationer om en judisk världsordning florerar vilt och ofta okommenterat. Hur ifrågasätter man en konspirationsteori? Gör man det kan ju anhängarna av teorin bemöta en med att “man inte förstått”, att man “är vilseledd och förd bakom ljuset”. Det är svårt att motbevisa tro med sakliga argument, även om det är tron på konspirationer…
Och återigen blandar elever samman känslan av en judisk identitet med den Israeliska statens bemötande av palestinier. Hur bemöter man det? Ibland finns det inte något tydligare än analogitänkande. “Hur skulle du känna som svensk, om någon konfronterade dig med hur illa svenskar har behandlat och behandlar samer? Har du personligen behandlat samer illa?” Därmed inte sagt att man inte kan protestera mot den stat som kränker mänskliga rättigheter, må det vara i Israel eller Sverige. Men det innebär inte att vi behöver ställa alla dem som definierar sig som judar, samer eller svenskar, till svars för hur en stat valt att agera politiskt. Tack och lov för Forum för levande historia och deras digra material Antisemitism – då och nu | Jag lät eleverna läsa på om ett område var och redovisa för resten av klassen i ett meet, mer engagemang och mindre lärarmonolog.
Brown eyes – blue eyes, berör eleverna för att väcka förståelse
foto: wallpaperflare.com
Men hur ska man egentligen beröra elever så att de engageras av hur segregerande det kan vara att tillhöra en minoritetsgrupp? Är det privilegierade elever behövs nog dessvärre en konkret erfarenhet av hur det känns att vara underordnad och segregerad. Följaktligen följde jag Jane Elliots berömda exempel med Brown Eyes-Blue eyes (1968) A class divided. De brunhåriga eleverna i min klass fick 15 min rast medan de blonda endast fick 5 min, med den särbehandlande kommentaren att de blåögda ändå inte förstod att använda rasten konstruktivt. De snälla eleverna protesterade inte ens, utan de anade att jag spelade någons slags rollspel igen…Sedan fick de se själva filmen som är så sevärd; den borde vara obligatorisk för alla pedagoger! Den amerikanska läraren Jane Elliot lät eleverna tro att en klasskamrater var bättre än andra p.g.a. sin ögonfärg. Plötsligt började tidigare vänner exkludera sina klasskamrater och trakassera dem utifrån ögonfärg. Det mest uppseendeväckande var att de elever som utpekats som sämre p.g.a. sin ögonfärg följaktligen presterade sämre i skolan! Till det här fenomenet kan man ställa upp sociologiska begrepp som Rolltagande/rollförlust, Symbolisk interaktionism, Stämpelteori, Thomasteoremet, Rosenthaleffekten m.fl.
Efter att ha sett A class divided, såg eleverna ett samband till bl.a.behandlingen av judar i Nazityskland. Därtill ställde jag frågan “Borde Elliots sociala experiment borde ha några konsekvenser för skolan idag?” Eftersom elevernas prestation i filmen påverkades av lärarens uttalade förväntning på eleverna så blev elevernas svar ett rungande “Ja!”