Retorikeleverna höll äntligen sina juridiska tal. Men inte har de läst juridik.Visst hade de fått lite juridiska glosor om: yrkande, målsägande, tilltalade, bestridande osv. Visst hade de sett den hisnande filmen från Sveriges domstolar Ett slagsmål på krogen så att de kunde förstå sig på själva turordningen och dispositionen gällande juridiska tal.
Men betydde det att de skulle examineras i något de hade övat på? Inte riktigt. De hade fått improvisera och argumentera för olika perspektiv i en fingerad rättegång en enda gång, utifrån en liten nyhetsnotis, men det var allt.
Ändå valde eleverna just detta slags tal. Skulle jag förvägrat dem den möjligheten? Skulle jag ha valt ett tal som inte fordrar 15 min av detaljer om hur man förgriper sig på ett barn, eller överskrider vapenfria zoner? Ett nej till deras förslag om juridiska tal hade tveklöst gått ut över elevernas delaktighet och motivation. Men det hade också inneburit en mindre utmaning och ett sedvanligt argumenterande tal om 3-7- minuter, vilket är måttet i gymnasiets nationella prov. Ska vi göra det enkelt att bedöma, eller möjligt att utmana?
Hur gick det då? Eleverna stundom bländade mig. Innehållsmässigt bjöd de gott och väl på egna “belysande exempel, generaliseringar och vidgade perspektiv”, vilket krävs för betyget A i svenska och retorik. Men hur bedömer man säkerhet i framförandet om elevernas tal är dubbelt så långa och betydligt mer innehållsrika? Får man snegla ner på ett talmanus då och då utan att åhörarkontakten påverkas? Då vill jag påminna om talets tal: ”I have a dream” av medborgarrättskämpen Martin Luther King (1963). Är Luther King manusbunden? Ja, delvis. Fick mina elever vara det? Ja, de fick bitvis titta ner i sitt manus som stöd. Ska jag fälla dem för det? Om jag gör det, så bör jag påminna mig själv om att en av historiens mest berömda talare också gjorde det, men med ett tal som hans skrivit själv.
Visste retorikeleverna vad de skulle säga? Ja och nej. De hade liksom Luther King skrivit sina talmanus, följt den retoriska arbetsprocessen och övat in sina tal. Men eleverna visste inte vad försvaret skulle ta upp, lika lite som försvaret kände till vad åklagaren skulle yrka på. De var tvungna att låta sig utmanas av det retoriska begreppet Kairos, dvs att uppfatta nuet, stunden och improvisera sitt bemötande och svar på tal, utifrån det motstånd som de mötte där och då. Behövde Luther King det när han höll sitt bevingade tal? Nej. Kan jag då rimligen bedöma dem hårdare än Luther King? Nej.
Vilka var åhörarna och hur påverkades talarna av det? Jo, Simrishamns kommunalråd Jeanette Ovesson, tillika kommunstyrelsens ordförande ville visa sin goda vilja och kom och lyssnade uppmärksamt på eleverna, liksom vår rektor. Nervöst? Ja, förmodligen. Samtidigt är det en ynnest att politiker och rektorer vill lyssna till vad eleverna har att säga!
På bilden ser vi Marta Höök som försvarar Gud, medan Samuel Björnén åtalar Gud…
Hur gick det då? Alla närvarande talade. Att t.ex. ställa Gud till svars för det eländet i världen visade sig inte vara det lättaste. Är Gud ens ett rättssubjekt? Är det inte alla människor som uträttat illdåd i Guds namn som borde ställas till svars? Samtidigt talar inkvisitionen, korstågen och häxbränningar sitt tydliga språk… Visst är brotten preskriberade sedan länge men ändå. Och varför sammanfaller inte det juridiskt rätta alltid med det moraliskt rätta?